Solveigs sång

Lassi Sinkkonens roman "Solveigs sång" är det poetiska namnet till trots ingen snäll bok alls. Om man dömer efter alla "runda" ord som titt och tätt hoppar på läsaren, alltså. Men när man avslutat denna starka och fräna, men samtidigt gripande roman, inträffar det märkliga att man tycker att adjektiv som "ren" och "oskuldsfull" bäst passar in på flickan Solveig, som mänskligt sett borde vara dömd till undergång med den vanvård och misshandel hon blivit utsatt för redan i sin tidigaste barndom. Modern är asocial och fadern för svag för att kunna bryta helt med henne, hon attraherar honom sexuellt, men det kan dottern naturligtvis inte förstå, hon önskar modern dit pepparn växer. Så blir det då "famo" som kommer att utgöra den fasta punkten i Solveigs flytande tillvaro; förhållandet mellan dessa två skildras på ett betagande sätt, den djupa tillgivenheten under de karga ömhetsbetygelserna och den tafatta omsorgen. – Romanen är i sitt slag ett litet mästerverk.