Inhemsk litteratur på 1910-talet
Folklivsskildringen var den dominerade genren hos den författargeneration som debuterade kring sekelskiftet. Folklivsskildringen kännetecknas bland annat av en närhet till naturen, en demokratisk människosyn, och ett krav på social rättvisa. Huvudpersonerna är osociala individualister, och böckerna innehåller såväl humor som realism.
Redan vid sekelskiftet, och i synnerhet omedelbart efter storstrejken 1905, började det uppstå subkulturer inom den finländska litteraturen. Såväl den finlandssvenska litteraturen som arbetarlitteraturen gick sina egna vägar. Litteraturen blev en samhällelig institution; den reagerade på aktuella händelser och kunde även påverka dem.
Litteraturen behöver nya livsvärden i stället för fattigdom, barkbröd och självförnekande, proklamerade Eino Leino, den främsta opinionsbildaren inom sekelskiftets kulturliv, i sin essäserie om finländska författare år 1909 (Suomalaisia kirjailijoita). Glöm samhället och rikta blicken mot inre upplevelser! Leino kallade den nya riktningen nationell nyromantik. De gamla inhemska idealen ersattes av utländska idéer: symbolism, ny fransk målarkonst, jugendstil, och Friedrich Nietzsches filosofi om övermänniskan. Den nyromantiska perioden blev emellertid kortvarig, och redan på 1910-talet förstärktes de realistiska dragen igen.
Nyromantiken påverkade i huvudsak lyriken (bland annat Eino Leino, V.A. Koskenniemi, Otto Manninen). Till nyrealismens företrädare hör bland annat Joel Lehtonen och Maiju Lassila. 1910-talet var en blomstrande tid för den finländska lyriken. Då debuterade flera banbrytande lyriker, bland annat Aaro Hellaakoski och Edith Södergran. Under 1910-talet skrev man också för första gången fri vers på finska (Huugo Jalkanen och Viljo Kojo). Även lyrikerna Juhani Siljo, Lauri Pohjanpää, Einari Vuorela och Jarl Hemmer inledde sina karriärer på 1910-talet.
1916 debuterade F.E. Sillanpää med romanen Livet och solen (Elämä ja aurinko). På den svenskspråkiga sidan uppstod vid den här tiden en grupp författare som kallas Dagdrivare, efter en studentroman av Torsten Helsingius från 1914.
Året 1918 ses ofta som en klar gräns mellan två olika litteraturhistoriska perioder. Merparten av de författare som hade debuterat kring sekelskiftet fortsatte dock att arbeta utan avbrott ända fram till 1930-talet. En ny generation författare debuterade under mellankrigstiden 1918–1939, men den äldre generationen behöll sitt inflytande.
Barn- och ungdomslitteratur
Under 1900-talets första decennier började man frigöra sig från den topelianska, moraliserande och didaktiska sagotraditionen. Periodens mest framstående finska barnförfattare Anni Swan hade tillägnat sig det anglosaxiska synsättet, enligt vilket sagorna ska utveckla barns fantasi. Aili Somersalo lanserade genren sagoroman och är mest känd för sin bok Mestaritontun seikkailut (1919, Mästertomtens äventyr). Även Jalmari Finne var med och förnyade barnlitteraturen i början av seklet. Han är känd för sina böcker om den tokroliga familjen Kiljunen (Kiljusen herrasväki, 1914–1925).
Lähteet / Källor:
Laitinen, Kai: Suomen kirjallisuuden historia (1997).
Äidinkieli: käsikirja (1991).
Författare från 1910-talet:
Sammanställd av Vasa stadsbibliotek, 2017.
Tillagd i Boksampo 1.9.2017 / Elina
- Logga in eller registrera för att kommentera.