I daggryningen

För bygdernas befolkning vore skolan en tryckande penningbörda, som borde motarbetas. För de bättre lottade syntes folkskolan vara en lyx, den folkets barn gärna kunde undvara av skäl som tvivelsutan vägde tungt: vem skulle sköta överklassens gårdar, vem vara kammarjungfru, köksa, deja, om skolan väckte håg och lust till andra inkomstkällor. Själviskheten förde under många årtionden sin spira, striden blev het och lång.
Den naturtrogna skildring av förhållanden, personer och tilldragelser som återfinns i den bok författarinnan nu utsänder bland en, som hon hoppas, överseende läsekrets, är i minsta detalj tecknad ur verkligheten. Det var just så, alldeles så det för nära sextio år sedan tillgick i hennes hembygd och lika, om ock under andra händelseförhållanden, tillgick det i de angränsande bygderna. Det var strid och brottning, rop och larm och en törnestig för dem som buro bildningens och kunskapens baner. Nu har ljusningen grytt, nu kunna de gamla, som då voro med i kampen, luta sitt trötta huvud ned och hoppas, att morgonrodnaden allt klarare skall uppgå och att ur den första sådden en löftesrik skörd må spira.