Frestelser

Felix Nurroi var mycket gudfruktig. Hans fårahus låg invid floden Tirso på husbondens tancas. Denne var en ung herreman från Marghine. Felix var en man på femtiotalet, liten, skägglös och skallig. Som han hade sjuka ögon, bar han svarta glasögon, skyddade av ett ståltrådsnät, och han gick nästan alltid klädd i en blå soldatkappa, åtdragen om livet med ett rep. Felix Nurroi såg ut som en munk. Han var en av dessa män, vilka av sin gudsfruktan hindras från att bli rika. Han arbetade som en slav och gav samvetsgrant hälften av sina förtjänster, till och med något mera, åt husbonden. Dessutom var ödet honom ej vidare gunstigt. När man t. ex. skulle dela tjurarna, kunde husbonden alltid sälja sina djur med god förtjänst, medan Felix knappt fick något betalt för sina. Och likadant var det med mejeriprodukterna, korna och allt annat. Men han beklagade sig aldrig. I sin tidiga ungdom hade han hyst en brinnande önskan att bli präst, men han var alltför fattig, alltför enkel. Sedan hade han gift sig, enligt Guds lag, för att få barn och kunna offra åtminstone ett av dem åt Herrens tjänst. Och så blev det även. Antine, äldste sonen, skulle bli präst. Den andre, en tolvåring, var dövstum. Han hjälpte sin farm med fåren. Hustrun var död.