Interiör med uggla

I handen ett mynt – min talisman.
Sjutton gram silver, ren symbol.
Uggla, upplys mig, öppna ögonen.
Djur på tetradrachman från Attika, hjälp.

»Poesin är litteraturens dåliga samvete. Av litteraturpotentaterna vet egentligen ingen riktigt vad man ska göra med den, alla är lite rädda för den eller går den ur vägen. Där finns den kultiverade, världsvane förläggaren som i sitt travstall pliktskyldigast håller sig med en till två lyriker, som stillsamt ryktas av en redaktör. Ibland låter man dem gå ut och de stolta djuren förevisas för en publik av kännare, som sakkunnigt värderar deras företräden. För sådana ändamål har man med tiden infört Världspoesidagen. Sedan finns där den upphöjde tidningskritikern som storsint översköljer deras tunna böcker med subtilt beröm eller låter dem falla med en oändligt slapp vridning av handleden, i vilket fall som helst handlar det genast om allt: evig fördömelse eller adoption på livstid. I förbigående sagt ser det bra ut att protegera en poet, det är en demonstration av finkänslighet som inte kostar något, och man satsar gärna på hästar vars styrkor de flesta endast har en vag uppfattning om. Slutligen finns där akademikern som hoppas kunna grunda en anspråkslös existens på att profilera sig med en studie över en av dessa svårbegripliga varelser.
Bakom alltihop står dock dikten som språkets vänliga urgrund, det oansenligaste, blygsammaste av alla konstverk – nästa oberäkneliga dikt, ensam och född i frihet.«
Durs Grünbein, ur Vom Stellenwert der Worte

Boken är tvåspråkig.

(Ersatz)