Vi som är kvar

Vi har väl många med spänning väntat på Tito Collianders come-back till skönlitteraturen efter en nästan tjugoårig paus. Spänningen har åtminstone för min del upplöst sig i en stor besvikelse. Författaren börjar boken med följande rader: ”Ni som läser detta, jag ber er, lämna alla överdrivna krav på sammanhang och reda. Jag är en förvittrad mänska, inne i min själ har allting ramlat ihop till en svår oreda. Så känner jag det just nu, och det är därför som jag skriver”. En bekännelse alltså som måste godtas som förklaring och ursäkt av en genomärlig författare. Hans förkunnelse i romanform griper också läsaren genom sin intensitet och fördomsfrihet, men den irriterar också genom sin formlöshet och kaotiska komposition. Och är man inte på samma ”andliga linje” som Colliander är det inte utan att man finner den religion han gör sig till talesman för sjuklig och snedvriden. Hela den senare delen av boken blev för mig direkt pinsam att läsa. Författaren har en gång sagt att konst och religion inte kan samsas; hans nya ”roman” ät ett belägg för sanningen i detta till synes paradoxala påstående.