Determinantan

Natt. Vid bordet, böjd över sina papper, sitter Radon. Armbågen är stödd mot skivan, handen lyftad då och då gnider han nervöst tummen mot fingertopparna. Samtidigt stirrar han envist och oavbrutet på skrivboken framför sig, fylld med finstilt skrift. Plötsligt sträcker han ut handen och förblir orörlig under några sekunder, sedan börjar han, som om han vaknat upp, trumma med fingrarna. Han är upphetsad, feberaktig. Han rusar upp och går med sänkt huvud några gånger fram och tillbaka genom rummet. Framför bordet blir han stående en stund och betraktar med huvudet på sned tankfullt skrivboken, så går han vidare. Han stannar vid fönstret och tycks stirra ut i mörkret, vänder sig därefter om och nästan springer bort till bordet. Han skriver ned något, stirrar med ett uttryck av förtvivlan på skrivboken, med händerna pressade mot tinningarna. Han stryker sig över pannan, kastar kroppen tillbaka i stolen, reser sig långsamt upp och sträcker ut sig på sängen. Benen hänger ned från sängkanten, huvudet vilar på handflatorna, det bleka upphetsade ansiktet inramas av armbågarna, ögonen fixerar taket.