Utan örnar

I dessa prosaskisser är anslaget betydligt förändrat från det tidigare vapenrasslandet och ”skotten i överkant”: den tvärsäkra förvissningen inför livets problem har givit vika för rätt mycket av tvekan, nödtorftigt dold under de än sa länge med förkärlek brukade starka orden. Förf. känner ett behov, säger han själv, att fara varligt fram med det som möter på hans väg. Den stora motsatsen i tillvaron synes för honom nu vara naturen gent emot kulturen, och den stora tragiken är förnuftet. Kring denna stomme rör sig en stor del av betraktelserna: en del nog så träffande iakttagelser och reflexioner, men många sprakande irrbloss, åtskilligt, som närmast ter sig som stilövningar.