Givet

Fem dagar i veckan, regelbundet, åt jag middagar hos hjälpsamma släktingar. Hur somliga av dem härdade ut med mig, en aderton års yngling med oklippt hår och slarvigt knuten kravatt, är inte lätt att förstå. Särskilt tant Annie Furuhjelm. På en bestämd veckodag, ett bestämt klockslag.
Tjänsteflickan tog emot mig i tamburen, nätt klädd i svart och vitt, som sig bör. Hon hjälpte mig av med överrocken, och då var jag smått brydd: min överrock var ganska sliten. Det mesta av mina kläder var någon släktings avlagda.