En häst för Monika

Men hästarna var som en magnet.
I mitten på veckan skulle Monica kunnat ge vad som helst för att våga gå till stallet. Hon tänkte på hästarna och kände Tassels rytmiska rörelser genom sadeln, men hon mindes också den rödhåriga Annes ilskna, spydiga röst och flickornas blickar och viskningar. Hon skulle aldrig mer kunna gå till stallet.
Hon var tjock.
Och ändå – hon tittade förstrött ut genom det lilla fönstret i vindskammaren – ändå fanns hästarna där, bara en kilometer bortom skogen, där den sista raden av förortens gulmålade trähuslängor slutade. Där fanns paddocken och det rödmålade stallet och alla hästarna, Kozak och Tassel.
Hon försökte mana fram bilden av dem. Kozak och Tassel, Kozak och Tassel... Kozak påminde lite om Tanya och de andra travhästarna på Berga. Förutom att han var större och hade längre ben.
På väggen vid dörren fanns en bild av Tanya. Monica tittade länge på den. Bredvid den, ovanför sängen, satt affischer och fotografier av hästar. Bel Ami och Molly Malone... Ögonen fylldes plötsligt av heta tårar.
Varför hade de flyttat hit till stan över huvud taget? Monika skulle mycket hellre ha bott kvar i den lilla byn, gått i den gamla skolan och rantat på Berga med Janne.