I de mörka rummen, i de ljusa

Det märkliga med Carpelans senaste bok är, att författaren just då han går i närkamp med de mörka uppsplittrande, förlamande situationerna av avsked och uppbrott når fram till en diktton som är mjuk och fyllig och varmare än kanske någonsin tidigare. Det finns en rikedom av seende, upplevt, hört och känt i Carpelans diktsamling och också en traditionsmedvetenhet som inger respekt. Man blir glad när man märker att det finns diktare som kan foga in ett Frödingcitat på rätt plats, som har tillägnat sig sin Bobrowski och som tecknar ett blomkålshuvud i närbild, på ett sätt som inte står Francis Ponges close studies efter.