Huset med himmelsbalkongen

Mitra stod alldeles tyst i ljusspringan som föll in i gången och väntade på att gästerna skulle komma. Genom springan såg hon hur Mamma vände sig mot hallspegeln och slätade till sin blekblåa ylleklänning med de mjuka vecken. Mammas permanentade hår glänste rödblont i skenet från taklampan. Hon kastade en blick på sin armbandsklocka och fick en liten otålig rynka i pannan. Den slätades snabbt ut, hon smålog in i spegeln och sa någonting halvhögt för sig själv utan att ana att Mitra lyssnade. Det var som om hon redan hade välkomnat en gäst som var osynlig för Mitra.
Mitra visste att de som skulle komma till deras hem för första gången var mammas arbetskamrater från kontoret. Men det var inte alls som en vanlig bjudning utan någonting mycket konstigt, fast Mamma hade dukat bordet med de tunnaste engelska porslinskopparna som hon brukade när de fick gäster, och köpt en ljusgrön tårta från Ekbergs konditori. Mamma hade varit så hemlighetsfull hela tiden och svarat i missbelåten ton vad Mitra än frågat om gästerna, precis som om Mitra hade förargat henne med sin nyfikenhet. Mammas kamrater kom inte bara för att dricka kaffe i deras vardagsrum, så mycket hade Mitra förstått, utan det var någonting alldeles särskilt som skulle hända. Hon hade hört Mamma säga till Hedda i köket:
- De bad att jag skulle ordna det hos mig, och jag tyckte att jag måste göra det. Ingen av de andra kan ta emot så många gäster i sitt hem.
- Tror de verkligen på sådant där? Hade Hedda fnyst. Det är ju barnsligt.
- Vi ska förstås betala henne, hade Mamma fortsatt. De tvingade mig att samla in pengar i ett kuvert.
Hedda hade bara suckat till svar. Men när Mitra i detsamma stigit in i köket, stod Mamma i det stora skafferiet medfönster och lyfte tankfullt på syltburkarna, och Hedda var på väg ut i trappan med en tom mjölkkanna dinglande i handen.