Inferno

Inferno (1897) är Strindbergs självbiografiska magnum opus. Boken skildrar den psykiska kris som han genomgick i Paris och Österrike under åren 1894-96. Man säger att skillnaden mellan en dåre och ett geni är hårfin och Inferno visar detta med all önskvärd tydlighet. Det är omöjligt att värja sig från att dras in i porträtteringen av Strindbergs sköra psyke, en människa som balanserar på knivseggen mellan förstånd och vansinne. Med en kristallklar prosa skildrar Strindberg obeslöjat och detaljrikt de ocensurerade, irrationella tankegångar, rädslor och den misantropiska kvinnosyn som under denna period utgör hans paranoida grundvalar. Inferno är skrämmande och fängslande och det är Strindberg när han är som allra mest skoningslös.

Ingen svensk författare har blottlagt sin själ med mer brutal ärlighet än August Strindberg. Inferno utgör tillsammans med Tjänstekvinnans son (1886), En dåres försvarstal(1887), Klostret (1898) och Ensam (1903), Strindbergs självbiografiska verk. Tillsammans utgör de en enorm skildring av en människas liv som helt saknar motstycke i svensk litteratur. Strindberg skildrar tålmodigt vägen från barndomsårens fromhet, genom en period av ateism och uppror, till den dystra tron på en oförlåtande och bestraffande Gud.

”En annan sak! Ni sade nyligen att man söker: Ockultismens Zola. Där känner jag kallelsen. Men i stor hög ton. Ett poem på prosa: kallat Inferno. Samma tema som i Havsbandet. Individens undergång när han isolerar sig. Räddningen genom: arbetet utan ära eller guld, plikten, familjen, följaktligen – kvinnan – modern och barnet! Resignationen genom upptäckten av vars och ens uppgift given av Försynen.”

Strindberg beskriver sina planerar för det som skulle bli Inferno i ett brev till Torsten Hedlund, augusti 1896.

(Telegram Förlag)