Familjen Marvu

I matsalen sutto vid ett hörn av bordet, vilket i lampans gulaktiga sken glänste som en kopparplåt, Diego och Maria och spelade kort med verklig lidelse. De behärskade alldeles förträffligt alla slags spel och spelade alltid, så att de nästan kunde tröttna på det. Ute stormade det och frös så hårt, att elden från den öppna spiseln och från fyrpannan ej räckte till att värma upp det stora, sparsamt möblerade rummet. men kortspelarna - båda helt unga - lade ej märke till detta, fröso ej, hörde ej de starka vindstötarna, som skakade fönstrens gallerverk och fortsatte sin färd med ett fruktansvärt dån, som hade en trupp jättar galopperat förbi. De togo ej heller del i samtalet eller rättare samtalen, ty den mycket talrika familjen bildade i det stora rummer ytterligare tre strängt avskilda grupper.