Hur inspirerades jag till att börja skriva?
Undertecknad började utveckla ett slags skönlitterär verksamhet redan vid åtta års ålder, då jag begynte skriva dagbok; denna kvasilitterära aktivitet fortsatte jag tills jag var ungefär elva år gammal. Den primära impulsen till dagboksskrivandet kan sägas ha varit en form av pueril fåfänga; jag ansåg helt enkelt att det på något sätt var "fint" att föra dagbok. Enstaka dikter började jag skriva redan vid tolv års ålder, dock utan att jag vid denna tidpunkt skulle ha haft några medvetet utvecklande litterära ambitioner. Mina mera medvetna litterära ambitioner infann sig först då jag var femton år gammal - omedelbart efter det jag hade sett Jean Cocteaus film Orfeus. I filmen Orfeus förekommer en del automatiskt-surrealistiska texter, vilka gjorde ett oerhört starkt intryck på mig - liksom för övrigt även filmen i dess helhet. Automatismen i mina allra första publicerade dikter - de, som inleder debutsamlingen Färd genom verkligheter - bär vittne om en direkt-influens från Cocteau.
Dessförinnan hade jag dock i fjortonårsåldern påverkad av Rabbe Enckells "Valvet", gjort några trevande lyriska försök, och låtit Hjalmar Krokfors granska dem; han avrådde mig från att tillsvidare försöka publicera något, men uppmuntrade mig samtidigt till att fortsätta att skriva, eftersom han, ledd av mina lyriska texter, tyckte sig skönja autentiska litterära anlag, vilket han även i seriös form meddelade mig.
I debutsamlingen Färd genom verkligheter är jag emellertid endast i begränsad omfattning påverkad av Cocteau och andra franska surrealister; den mera generella påverkan från den franska nittonhundratalslyriken framträder först i och med Syskon till Ingen. Där torde jag fullt medvetet vara påverkad av sådana lyriker som André Breton och Pierre Jean Jouve.
I min tredje diktsamling, Dansens yta, 1956, skjuts det surrealistiska elementet i viss mening åt sidan, eftersom det där tenderar att fungera som en språngbräda för religionsfilosofiska intentioner. Själva det lyriska formspråket i Dansens yta är ställvis påverkat av den "bysantism", som är utmärkande för den grekisk-ortodoxa liturgin. Det vore dock inte felaktigt att hävda, att man även i Dansens yta kan iaktta en klart surrealistisk komponent.
Det är först beträffande min femte diktsamling, Seende, 1960, som man på ett mera övergripande plan kan börja urskilja olika influenser och förebilder, låt vara, att likheterna med C.J.L. Almqvists "Songes" inte är medvetna. Vad beträffar Seende torde jag åtminstone dunkelt ha varit medveten om inflytandet från Stagnelius.
Den därpåföljande diktsamlingen Världen är endast du, 1963, präglas genomgående, ehuru i olika varianter, av en enda, enhetlig vision av kristet-platonisk karaktär, för vilken en visuellt-konkret upplevelse av särartad kvinnlig skönhet ligger till grund. Ifall inte den kvinnogestalt, som inspirerade mig till texterna i Världen är endast du, hade funnits, skulle diktsamlingen aldrig ha blivit till.
Även i Det obesegrades röst, 1967, förekommer spiritualt färgade visioner - men dessa efterföljs efterhand av ett helt annat tonläge, nämligen en livsbejakande romanticism.
I diktsamlingarna Vågbrytningar, Eros och logos, Stigar mellan Elysion och Hades, Mellanstationer, Amor et Apocalypsis, Ismenes återkomst och Försenad implikation blir det lyriska tonläget i endel hänseenden alltmera världstillvänt; en antikt-mytologiserande inriktning går - med undantag av Försenad implikation, där grundlinjen är mera realistikt-impressiv - hand i hand med en romanticism av jämförelsevis ganska traditionalistiskt märke.
Lyrik skriver jag numera endast ganska sporadiskt; för närvarande arbetar ja på en ny roman, vilken skall få titeln Fallgropen. Vad mina två hittils publicerade romaner beträffar - Erinnyerna, 1976, och Minus, 1995 - kan de företrädevis sägas skildra en krisartad och introvert psykisk upplevelsesfär.
Ny text.
Så av orosmoln splittrad, den Eviges älskade dotter,
återvänder, sedan hon fullgjort sitt uppdrag,
blodiga lockar torna sig uppåt likt aftonens moln, som solbelysta, åt Hades
överantvardar den guldkalk, som en gång av Hermes
skänktes åt skuggornas och åt jordens
nedåtfallande Elysion det gåtfulla och mångfaldiga -
Undertecknad är mycket intresserad av film och går ofta på bio. Endel filmer kan göra utomordentligt starkt intryck på mig. Detta blev t. ex. fallet beträffande filmen Time machine, som jag såg nyligen; filmen inspirerade mig till en hel diktsvit, vars första strof jag återgivit här ovan.
