Abrahamsson, Sten-Erik

Mitt i hans ilska, plötsligt, hörs en klart röst. - Akta nu lite, vettja! - En kort tystnad. - Är det här du jobbar!? - Folke har inte hört att spelet slutat. Pojkarna är på väg hem. Från cykeln har Ove sett ner i gropen och känt igen honom.

- Jo, jo jag håller på att ta fram en koppling som jag ska reparera i morron skriker han gällt. - Febrilt förklarar han hurdan koppling det är och att han nog ska klara av det snabbt i morgon.

- Men fy fan, så du ser ut! - De tittar alla på honom. - Arbete ger hälsa och välstånd, fyller någon i bakgrunden i. Rösten låter försmädlig tycker Folke.

Han ser på sig själv. Helt nersmetad. Han känner att lervattnet rinner i ansiktet och att håret är hopklibbat av lera och svett. Stövlarna är fulla av vatten. I handen har han en nersmetad spade. Han tittar upp ur gropen och hans ansikte är långt under deras fotsulor.

Tennisspelarna är svettiga i håret efter matchen. De har ljusa tenniströjor på sig. De håller i sina racketar. De stiger försiktigt för att inte smutsa de vita tennisskorna. Nyfiket och lite undrande tittar de ner i gropen.

- Nej, nu måste jag hem och äta, säger en av dem plötsligt. De andra följer efter och alla cyklar i väg. Folke hör att de skrattar men uppfattar inte vad de säger. Han börjar gräva igen.

Leran skvätter och han är genomvåt. - Perkeles skitvälling. Jävla lera. Förbannade rör. Helvetes herrar.

Svordomarna kommer av sig själva, de rinner ut honom. Den sista har han lärt av Soinio. Halvhögt väste Soinio fram nere i diket, när en karl i ljusa byxor skällde på honom för att grävarna hade skadat en rosenbuske. - Varför gräver inte herrarna själva, när dom alltid vet bäst, hade Soinio efteråt ropat nere i diket. Efteråt, efter det att karln lugn och säker hade gått sin väg.

Folke lugnar sig nu, arbetar metodiskt. - Vem ger sig för så lite. Kopplingen ska fram! Frenetiskt kastar han upp vattenblandad lera. - Där är den jäkeln. - Han känner röret med spaden och den sista leran gräver han bort med händerna. Han gräver under röret, tar fram de ordentligt. Han ser att vattnet rinner fram i skarven vid huvudledningen. Han sätter sig grensle om den grova ledningen och höjer spaden i triumf. Känner att byxorna blir ännu våtare.

- Gropen kommer att vara halvfull med vatten i morgon, tänker han. - Vi får ta en pump från lagret och antagligen får vi gräva bort en massa skit som rasar ner i natt. Det blir vått och skitigt det också, men det går. I dag kan man inte göra mera. - I huvudet går han igenom vad som kommer att hända och vad de ska göra.

- De kan ha sin tennis. Så märkvärdig är den väl inte. - Han har lärt sig spelet. Och servaren vinner inte alltid. Plötsligt känner han att han är på gott humör.

Han segar sig upp ur gropen. Torkar händerna i gräset och rycker av en stor knippe gräs och torkar sig i ansiktet. Speglar sig i cykellyktan och på den buktiga ytan ser han ett skrattspegelansikte som är randigt av lera. Han skrattar till. - Jag ser för jävlig ut. - Han stiger upp på cykeln och glatt visslande trampar han hemåt.

Hemma korsbävar sig mamma över hur han ser ut. Hon frågar ängsligt om det har varit tungt. - Nej! - Han fräser otålig åt henne. Hon värmer vatten på spisen åt honom och han går ut i bersån och tvättar sig. Kvällen är ljum och jasminbusken bredvid stegen doftar.

Det är ganska fint att stå i bersån och tvätta sig. Han ser på sina armar. De är bruna upp till en bit ovanför armbågen. Resten av armarna och överkroppen är kritvita. Men musklerna har blivit större i sommar. Prövande spänner han musklerna, lägger sig ner och gör en serie armhävningar i snabb följd. - Åjo, en del fler än i vintras.

Efter maten ska han ut på stan. Det är fotbollsträning i kväll och dit ska ha gå. På fotbollsplanen är det aldrig samma gäng som på tennisplan.

Också det har han lärt sig den här sommaren.