Alander, Rainer

Så flyr även jag tidvis mitt behagliga stadsliv och flyttar ut till landet. Till ett gammalt hus vid en strand.

Jag hugger ved. Fiskar och slår hö. Gör skulpturer i trä och bygger en brygga.

Att bygga en brygga är, inom parentes sagt, ingenting man gör i all hast, utan ett heltidsarbete, ett
litet livsverk.

Mitt sommarhus ligger i Muddais, i Pargas.

Där gäller mest fysiska aktiviteter, men ibland blir det tid för läsning.

Denna sommar har jag haft nöjet att följa Harald Lindfors på äventyrliga seglatser med fyrmastade
barken Herzogin Cecile. Jag har läst Georg Klein. Just nu ligger den vackra danskan Suzanne Brögger
uppslagen på nattduksbordet. Crème Fraiche. Jag imponeras av författarens livsvisdom, intelligens och
briljanta formuleringar. Utan humor är hon inte heller. Sexualiteten alltid närvarande, precis som i livet,
utan att ändå bli självändamål.

En livsingrediens som alltför länge av alltför många gärna betraktas som ett skamligt nöje.

Tendensen lever kvar.

Jag hugger ved.

För detta är hösten en idealisk årstid. En tidskrävande, angenäm sysselsättning med plats för drömmar
och meditation.

Klar, frisk luft. Tranplogar och rovfåglar. Brun kärrhök och nötkråka. Akvarellfärger i träden bortom sundet.
Mogna äpplen. Doft av sommartorkad al och björkved.

Jag skulle kunna tänka mig ett nytt liv som veghuggare.

Förutsatt att jag fick arbeta i egen takt, förstås. Att jag när helst jag ville, kunde slå yxan i stubben,
brygga en kopp kaffe och sätta mig i solen en stund. Lämna vedbacken, ro ut på sjön och vila på
årorna.

Hellre veghuggare än bankdirektör, affärsman eller EU-parlamentiker. Kanske veghuggare hellre än
någonting annat.

Ju mera jag funderar på saken desto surare blir rönnbären.

Ung i dag skulle jag antagligen inte anstränga mig att "bli" någonting. Göra karriär eller utbilda mig till
ett lönsamt och konsumtionssäkert yrke.

Livet kan ha annat att bjuda på.

Jag skulle göra min samhälleliga insats genom att göra - just det, ingenting. Utom hugga ved, fiska,
slå hö, bygga en brygga och sällskapa med mina katter. Hålla mig med några frigående hönor och ett
potatisland. Varva lantlivet med stadspromenader.

En samhällelig insats?

Javisst.

Kan det vara fel att sitta på en parkbänd vid ån och se hur vattnet sakta flyter ut mot havet? Tvärtom,
det är generöst nog att lämna plats för dem som trängs vid grytorna.

Såna finns det gott om. Och de kommer alltid att finnas, för de är omättliga. Och det ska uttryckligen
sägas: De är duktiga, de är väl värda varenda silverslant. De behövs. De har min fulla aktning. För jag
vet också: Utan dem skulle jag inte kunna ägna mig åt att hugga ved, slå hö, bygga en brygga och
sällskapa med mina katter. Om alla gjorde så skulle världen se helt annorlunda ut. Inte nödvändigtvis
bättre.

Men att i dag tro på en framtid med full sysselsättning för alla är en utopi. Såvida man inte helhjärtat
går in för att göra de som är svårast av allt: Att dela på kakan.

Vem fan vill göra det?

Och - är det nödvändigt?

Nej, låt hundra blommor blomma. Låt oss gå in för samhällslön. Det vill säga tillåt några av oss -
frivilligt, alltför många är tvugna! - stiga åt sidan och sitta vid åstranden.

Vi kan aldrig bli för många.

Låt oss utan ont samvete göra det vi vill. Virka sängöverkast eller måla akvareller. Skriva obegripliga
dikter. Vandra omkring på stadsgator, i skog och mark. Om vi inte har lust att bli bankdirektörer,
affärsmän eller EU-parlamentariker.

Oscar Wilde ansåg att "sysslolöshet i kultiverad form är människans mål". För en del kan det vara så.
För andra tvärtom.

Låt mig alltså få hugga ved, fiska, slå hö, bygga en brygga och sällskapa med mina katter.