Brunos dröm

Redan i öppningsscenen ger Iris Murdoch i några samlande ackord huvudtemat i denna roman om skuld och förlåtelse, om Eros och Thanatos, om kärlekens förvandlande makt och dess makt att förändra själva döden. I sitt rum en trappa upp i det nedgångna huset vid Themsen ligger en mycket gammal man i väntan på döden. Han är omgiven av sitt livs alltmer meningslösa attribut: champagnen, representerande för länge sedan förlorade mänskliga kontakter, en ärvd frimärkssamling som skulle givit trygghet men aldrig blev till någon eller någons glädje, en rad lärda verk om spindlar, och några egna manuskript, fragment av ett livsverk som nu oåterkalleligen är ofullbordat. Men för Bruno är nuet knappast längre någon verklighet, hans tankar kretsar kring frågan varför livet blev så styckevis och delt; i drömmarnas nät söker han ett mönster, ett tecken som visar mot en väg till försoning.