Galigai

Med Galigai presenterar 1952 års nobelpristagare François Mauriac sin senaste roman på svenska. Händelserna utspelas här kring titelfiguren, en mager och senig, till utseendet vanlottad guvernant av aristokratisk börd som den den alltför vanliga inställningen hos en viljemänniska tror att hon med energi och ihärdighet kan vinna sitt mål också i kärlek. Att hon ändå i viss mån får läsarens sympati beror delvis på den skamliga behandling hon utsätts för av författarens alter ego. Hur har den tungt meditative drömmaren och poeten Nicolas Plassac kunnat glida in i en förlovning med en kvinna som han endast känner avsmak för? Hur har en vän och kamrat kunnat driva honom till allt detta endast för att därigenom nå den strängt bevakade eleven som han åtrår? Det frågar sig Plassac den dag då förtrollningen bryts och pojken Salone, som för honom, en fattig diktare och skolfux, har varit sinnebilden av all ungdom och skönhet, all pockande livsbejakelse, äntligen blottar sin råhet, den dag då idolen har fallit. Äcklad av sig själv för den vänskap som "har lagt beslag på alla hjärtats resurser", för sitt beroende av en tarvlig mor, för sitt vidunderligt lumpna sätt mot den stackars kvinnan som älskar honom, äcklad till slut av hela den unkna lilla småstaden med dess futtiga krämarsjälar lyssnar han vid bruset av en osynlig flod efter ett eko, ett rop, en kallelse till något annat än detta som han nu för alltid har lämnat bakom sig - medan den blossande sensuella kärleken mellan Salone och hans lilla Marie når sin fullbordan och Galigai i sin grämelse skenbart tar hem spelet genom ett i ur småborgerlig synpunkt idealiskt giftermål. En roman av djärv konstruktion men genomförd inom det plausiblas råmärken av en mästare med säker blick för den mänskliga egenarten i alla dess skiftningar.