Jag blir gammal, kära du

Första avdelningen i Lars Huldéns nya bok består av reseimpressioner från Wisconsin. Det är dikter som hänger i någon skickligt instucken metafor, resedikterna i boken Island i december får här ett komplement. Enligt min mening har USA-dikterna sin särprägel i det drag av vemod som utmärker inte bara dem utan det mesta av den nya diktsamlingen. Naturlyrikern Huldén visar sig från sin mest stillsamma sida i bokens andra tredjedel, men här ingår också t.ex. en absurt makaber dikt om det sista sommarbadet. Den stämningsmättade dikten slutar underbart: "En gång skall det växa / en hängbjörk ur min navel." Om bokens sista avdelning kan man med fog säga att den innehåller mycket olikartade skaldestycken. Det blir nästan för disparat, är det sånt som blev över?