Kvartett för fyra röster

I sitt rum i övre våningen öppnade Gunnar fönstret mot Karjaportsgatan och han öppnade även ett fönster i Elisabeths rum mot gården. Med avsikt åstadkom han ett lätt drag för att vädra ut åtminstone något av instängdheten i huset. Från sitt fönster såg han gatan sträcka sig i båda riktningarna. Gatubelysningen var sparsam och han såg ljus endast i några fönster. Gatan var folktom.

I rummet fanns möbler och tavlor från uppväxtåren. Ibland saknade han dem i sin lya i Helsingfors men det blev inte av att flytta dem. Det var en del av det gamla huset, men var det alltid så, måste det vara så? Mest saknade han kopparsticket från 1709, Dahlbergs teckning av Viborg som skrevs Wiiborg, det som mera än någonting väckte hans intresse för gångna tider. Slottet i sin gamla skepnad, slottsbron och Gamla staden, den höga spiran med kyrktuppen, segelfartygen med hissade eller hoprullade segel. Men inte ens det tog han till Helsingfors. Här var dess plats.

Han var först glad över sitt beslut att göra Greta sällskap i båten till staden men ombord ångrade han sig eftersom han förstod att hon inte hade någon glädje av honom. Han satt tyst och svarade kortfattat på hennes frågor. Han kunde inte glömma Villes oväntade besök och lika oväntade uppbrott.

Ville såg ut som om jag slog honom i ansiktet, tänkte han. Trots att det var Ville som hade felat och handlat i oförstånd. Du kan inte leva över dina tillgångar. Det går ut över andra. Du vill bryta dig ut. Du handlar impulsivt.Jag förstår dig.

Det borde jag inte ha sagt. Du förstår ingenting, ropade han. Du har aldrig förstått mig! Du är duktige Gunnar.

Lugna dig Ville. Lyssna nu. Jag hjälper dig, men du måste förstå att du.Åter hans rop och ansiktet som i smärta. Säg inte att jag är barnslig! Det har jag fått av! Lillebror!

Gunnar sökte i minnet efter sina ord. Han blev själv upprörd och sade kanske någonting oförsiktigt, någonting om att se verkligheten i ögonen. Livet börjar. Tag emot det. Kasta inte bort det på samma sätt som du kastade bort dina leksaker när du ville ha nya. Dem fick du. Men många liv får du inte.

Då sprang han iväg, drog flickan med sig och startade bilen så att motorn skrek.

Han kom ihåg ett kort samtal för ett år sedan, innan Ville reste till Zürich. Han sade att jag gömde mig i helsingfors medan han blev ensam kvar. Du har rätt, sade jag. Men jag blev tvungen att göra det för att bli mig själv. Men jag får inte bli mig själv, sade han. Vad kunde jag säga? Det är inte mitt påhitt att mamma följer med.

Gunnar höjde blicken och såg klocktornet bakom huset på andra sidan gatan. De talade om det när de följde Greta hem och om några av husen som de passerade. Men han sade inte det som han ville säga åt henne och hans intryck var att hon också sparade på orden. Gårdagens närhet var borta utan att någon av dem önskade det. Du ser mig på banken imorgon, sade hon och han stod passiv vid hennes dörr och sade god natt.

Från Brahegatan gick han till Torkelsparken och över Salutorget till Karjaportsgatan och upp för Vattenportsgatan med blicken fäst på klockstapelns urtavla. Det var en fast punkt under hans år i staden, en fast punkt för många generationer. I de medeltida husen vid de smala gatorna spred gråbröderna, franciskanerna, och svartbröderna, dominikanerna, en gång sina läror i staden. Husen med de röda tegeltaken, vallarna och bastionerna, och Runda tornet som var ett kanontorn som en del av fästningen Viborg. Gårdarna bakom husen med sina stall och bykstugor och enstaka träd.Några av dem föreföll oförändrade. Katedralskolan. De gamla ryska lafkorna. Men vad allt hade inte eldsvådorna förstört? De och krigen var den gamla tidens onda avigsidor. Vilken historia att vandra i.Men varför talade man om den gamla goda tiden? Vad annat gott fanns då än de framgångar och förmögenheter som ett mindretal skapade åt sig? Kvinnorna födde och födde och dog ofta efter en barnafödsel, barnen dog som nyfödda eller små, fysiskt svaga från början eller undernärda. Epidemier, nödår och hunger.Det gamla goda tillhörde endast dem som överlevde, hade råd att äta eller lämna staden för att slippa mödorna.patricierfamiljerna, handelsmännen och ämbetsmännen som bidrog till stadens utveckling som, i sin tur, fyllde deras kassakistor.

Han tände några lampor i bottenvåningen och såg de övertäckta möblerna och de vita slöjorna som var svepta kring kristallkronorna. Från takkronan i matsalen hängde under julhelgerna röda och guldgula sidenband som fästes i rummets fyra hörn i krokar som för ändamålet skruvades in i taklisten. Efter helgerna togs prydnaden ner och Pate gick med en stege från hörn till hörn och fyllde hålen efter krokarna med en vit smet. Julen i år? Allt för tidigt att tänka på den.

Skvallerspegeln utanför hallfönstret fanns kvar. När gäster väntades såg han som pojke till höger och till vänster längs gatan. Ibland stod Elisabeth och han tillsammans och gissade vem som skulle komma först och från vilket håll. Bahrmans var vanligtvis de första, de syntes i den högra spegeln sedan de svängt in från Vattenportsgatan. Farbror Herman med sin svarta vinterkäpp med silverkrycka, pälsmössa och paletå med pälskrage. Tant Gertrud i sin långa svarta vadderade vinterkappa, också den med pälskrage, höga svarta pälshatt och med päls också på ärmuppslagen. Hon sade att hon klädde sig tidlöst - ett sätt att klä sig som enligt henne var värt att ta efter - och hos Teckmanns blev uttrycket "tidlös som tant Gertrud" bevingade ord. När gästerna var samlade smög de, Elisabeth och han, till tamburen och gick in mellan ytterkläderna, borrade sina ansikten in i pälsverken och luktade på dem och på tygen. Dofterna var många, några av dem var mera odörer än dofter. Lukten av stickande cigarrök och blandningen av puder och parfym fick dem att kväljas. Doften av naftalin avslöjade att ytterplagget hade tagits fram ur malpåsen för att brukas den kvällen. På våren, och så länge hösten var varm förekom svettlukt i kläderna och den var äcklig. De viskade namnen på gästerna med svettiga händer eller svett i ansiktet och satte händerna för munnen för att kväva skratten.

På skrivbordet i pappas gamla arbetsrum låg Villes portfölj och några tyska böcker i handelslära. Snart behövde han dem i Helsingfors. När kom han efter dem? En plötslig ingivelse. Tag kontakt i H:fors, skrev han på ett papper och lade det i portföljen.

Han kom ihåg pappa i skrivbordsstolen och att han under roddfärden med Greta och Elisabeth hade för avsikt, men glömde, att förklara en sak om pappa. Det handlade om deras uppfostran. Pappa var en förebild för dem och för andra. Det var hans sätt att ge dem uppfostran - att vara till för dem, inte att tillrättavisa dem med ord om vad de fick göra eller inte fick göra. Det som de lärde sig genom att känna honom och vad som för honom var rätt och sant var den bästa uppfostran som de kunde få.

Gunnar släckte i bottenvåningen och återvände till sitt rum. Klocktornet, gatorna och de gamla husen. Nu var det mörkt i alla fönster längs gatan. Det här är min stad, tänkte han. Men att vara bosatt i den för åratal framåt? Vad betydde traditionen för honom? Han satte händerna på fönsterbrädet och lutade sig ut och kände den sena kvällens svalka. Sov Greta? Vad tänkte hon på ifall hon var vaken ellern stunden innan hon somnade? På honom? Ja. Eftersom han tänkte på henne tänkte hon på honom. Det var hon säker på.