Bokens titel. Om boken utkommit under olika titlar, visas här den första titeln.
Stockholmaren
Typ
romaner
Klicka här om du vill veta mer om författaren och om författarens övriga verk.
Olika pärmbilder visas stora om du pekar eller klickar på den lilla bilden.
Beskrivning
Fastän Stockholmaren behandlar samma tidsperiod och bearbetar samma erfarenheter som i Kungsgatan, kan man svårligen tänka sig två mer olikartade böcker. Stockholmaren är på djupet en obehaglig bok, som i långa stycken uttrycker villrådighet och självförakt. Men också en absurd humor, som tävlar med Fellinis. I sista momangen ändrade författaren boktiteln från Karriäristen till Stockholmaren. Den scen som etsar sig fast efter läsningen av Stockholmaren är författarens möte med den döde Dan Andersson. På natten den 17 september, 1920, efter det att nyheten om Dan Anderssons förgiftningsdöd på ett hotell i Klara stod att läsa i stockholmspressen, sökte sig Ivar Lo-Johansson ut till Karolinska institutets bårhus, som hyste diktarens döda kropp. Han lyckas få en poliskonstapel att släppa in honom. Äntligen får han beskåda den diktare han dyrkat men aldrig fått möta som levande:
"Han liknade inte porträtten. Ändå såg jag genast att det var han. Han verkade mindre än jag trott honom var. Han såg också vanligare ut än jag tänkt mig, men det kunde inte ändras på. Hans strupe var öppnad. Den var åter hopsydd. Det var den som hade sjungit "Svarta ballader".
I mitt exalterade tillstånd ägde jag annars knappast någon iakttagelseförmåga. Min blick flackade hastigt över den döde. Jag upplevde ingenting särskilt, utom skam över att jag stulit mig till att få se någon som jag dyrkat.
När jag såg den reservationslösa öppenhet och värnlöshet med vilken hans gestalt låg död blev skamkänslan överväldigande. Jag tror att det gick bara några sekunder. Jag tackade och bad poliskonstapeln åter breda över presenningen."
(Ivar Lo-sällskapet)
"Han liknade inte porträtten. Ändå såg jag genast att det var han. Han verkade mindre än jag trott honom var. Han såg också vanligare ut än jag tänkt mig, men det kunde inte ändras på. Hans strupe var öppnad. Den var åter hopsydd. Det var den som hade sjungit "Svarta ballader".
I mitt exalterade tillstånd ägde jag annars knappast någon iakttagelseförmåga. Min blick flackade hastigt över den döde. Jag upplevde ingenting särskilt, utom skam över att jag stulit mig till att få se någon som jag dyrkat.
När jag såg den reservationslösa öppenhet och värnlöshet med vilken hans gestalt låg död blev skamkänslan överväldigande. Jag tror att det gick bara några sekunder. Jag tackade och bad poliskonstapeln åter breda över presenningen."
(Ivar Lo-sällskapet)
Ämnen och teman
Personer, aktörer
Huvudpersoner
Konkreta platser för händelserna
Exakt tidpunkt
Originalspråk
Textutdrag
Min holme hette Hafnia. Den var en av de fjorton holmar på vilka Stockholm var byggt.
Uppgifter om originalutgåvan av verket samt den första översatta utgåvan på svenska och/eller finska. Här visas också uppgifter om eventuella nyöversättningar och ibland även uppgifter om översättningar till andra språk än finska och svenska.
utgivningar
Namn
Undertitel
självbiografisk berättelse
Första publikation
ja
Utgivningstid
Sidantal
326