Inom min mörka gräns

Regn, regn, regn... min mor stack ut huvudet genom fönstret för att meddela grannen att jag var nio år nu, och de smickrade mig med det trösterika budskapet att min födelsedag hade fört med sig skurar av välsignelse. Den molnladdade morgonen övergick snart i förmiddag, och den neutrala och tysta förmiddagen i en blöt och dyster eftermiddag, som valade i vatten. Den kvällen höll jag ett öga på sprickorna i vårt trasiga tak, där spånen hade fått sorgens svarta färg, och väntade på att vädret skulle foga sig efter mina önskningar. Men aftonen sänkte sig över vägarnas sörja, som delvis förvandlades till leriga pölar, och jag grät över att min nionde stora dag hade gått förspilld i vatten. Men det var fel av mig, invände min mor: det var ogudaktigt att ogilla Herrens vilja eller vägra att låta sig tröstas av att ens födelsedag hade medfört skurar av välsignelse.