Paetau, Kurt
Biografiska uppgifter
Pappa brukade sitta vid skrivbordet i kapellansgården i Borgå försänkt i skriverier. Han skrev för hand med sin karakteristiska piktur som bara mamma kunde tyda. Mamma skrev sedan rent på maskin. Mycket opublicerat material finns hemma hos mamma som numera bor i Uppsala. Efter pappas död 1975 funderade mamma och min bror Max som var fotograf på att ge ut ett dikt- och bildverk. Men det blev tyvärr aldrig av.
Catharina Nyberg, näst yngst bland de sju paetauska syskonen, berättar om sin far Kurt Paetau som var kapellan i Borgå landsförsamling 1953-1955 och från år 1955 fram till sin pensionering 1971 förste kaplan i Borgå svenska domkyrkoförsamling. Familjen Paetau bodde under borgåtiden i kapellansgården i Borgå. Kurt Paetau var också lyriker med fem utgivna diktsamlingar på Söderströms förlag: Lövägars land, 1953, Havslöparen, 1954, Klocka av glas, 1956, Frihet för hästar, 1959, och Gräsbrand 1964.
Kapellansgården i Borgå var med sin stora trädgård med bärbuskar, äppelträd och blommor och stora lekytor ett eldorado för de sju syskonen födda mellan åren 1939 och 1950. Barnen fick också lära sig att hjälpa till med hemsysslorna. Den enda lyxen var den hyrda sommarstugan på Emsalö och båten som var andningshålet . Naturen och havet var Kurt Paetaus inspirationskällor.
Mor i huset, Astrid Paetau, född Appelroth, var en organisatör och är det fortfarande idag som är vid fyllda 94 år. Till utbildningen är hon teologie magister och bibliotekarie. Hon verkade som kommunbibliotekarie vid Borgå landskommuns bibliotek från början av 1960-talet fram till sin pensionering.
Borgåhemmet var som prästgårdar på den tiden nästan i total avsaknad av moderna bekvämligheter. Det var vedeldning och många kakelugnar att hålla i gång och ved som skulle bäras in. Ett arbete som Kurt Paetau hade hand om.
Som den landskapellan Kurt Paetau var rörde han sig mycket i Borgå socken. Någon bil hade han inte att tillgå så det blev att ta sig fram per cykel och linjebuss och om det var nödvändigt med taxi. Kurt Paetau lär ha haft en av de första växelcyklarna i Borgå. Det som barnen tyckte att var litet pinsamt var att Kurt Paetau gärna visade diabilder på sin stora familj när han rörde sig i socknen.
Kurt Paetau trivdes i naturen och tyckte om att samla på antikviteter. Under studietiden hände det sig att han kunde köpa något vackert föremål som han tyckte om fastän han egentligen inte skulle ha haft råd med sådana utsvävningar.
Pappa var också en renodlad estet, minns Catharina. Även till vardags bar han ofta kavaj och slips. Det estetiska tog sig också uttryck i att han kunde rätta till någon tavla som hängde snett.
Kurt Paetau var aktivt med i den oregistrerade förening som gick under namnet Borgåkonstnärerna. Det var den sägenomspunna sammanslutningen som verkade i Borgå, med författaren Kurt Sanmark som initiativtagare, från år 1957 fram till år 1966 då Borgå konstförening bildades. Kurt Sanmark har noggrant bokfört konstnärsträffarna och bland annat gett följande karakteristik:- Den obildade klubbens oskrivna regel var att alla konstnärer i Borgåbygden automatiskt var medlemmar och kunde till träffarna ta med sig make, maka, sambo eller övriga gäster. Kurt Paetau hörde till dem som flitigt deltog i de informella träffarna. Konstnär Åke Hellman minns Kurt Paetau från en tillställning hemma hos Hellmans i ateljén på Aunelabacken där Karin Hellman hade dukat ett långbord med löksoppa och en stämning som var minnesvärd.
Familjen Paetau flyttade till Borgå år 1953 från Hammarland på Åland där Kurt Paetau hade verkat som kyrkoherde från år 1946. En bidragande orsak var de dåtida dåliga trafikförbindelserna på Åland som innebar att man måste ha barnen i skolkvarter i Mariehamn om de skulle fortsätta skolgången vid Ålands lyceum. Då äldsta sonen Max var inkvarterad i Mariehamn innebar det att halva kyrkoherdelönen gick till att bekosta detta. Så med tanke på att det ytterligare fanns sex barn i turen så var det väl klokast att flytta från Alövängarnas land till Borgå. Något som väl nog skedde med sorg i hjärtat för kyrkoherden som på Åland hade fått inspiration för sin debutsamling Lövängarnas land. Han hade även varit en av initiativtagarna till årspublikationen för Ålands kyrkfolk - Sanct Olof - med ett innehåll rikt som tusen blommor på en åländsk sommaräng.
Efter pensioneringen som kaplan i Borgå bosatte sig Astrid och Kurt Paetau på Emsalö. De sju barnen var då utflugna ur boet. Kurt Paetau dog den 27 oktober 1975 på en resa till Kanerieöarna.
text: Benita Ahlnäs
Muntliga källor:
Kurt Paetaus dotter Catharina Nyberg
Konstnär Åke Hellman
Författaren Kurt Sanmark
Catharina Nyberg, näst yngst bland de sju paetauska syskonen, berättar om sin far Kurt Paetau som var kapellan i Borgå landsförsamling 1953-1955 och från år 1955 fram till sin pensionering 1971 förste kaplan i Borgå svenska domkyrkoförsamling. Familjen Paetau bodde under borgåtiden i kapellansgården i Borgå. Kurt Paetau var också lyriker med fem utgivna diktsamlingar på Söderströms förlag: Lövägars land, 1953, Havslöparen, 1954, Klocka av glas, 1956, Frihet för hästar, 1959, och Gräsbrand 1964.
Kapellansgården i Borgå var med sin stora trädgård med bärbuskar, äppelträd och blommor och stora lekytor ett eldorado för de sju syskonen födda mellan åren 1939 och 1950. Barnen fick också lära sig att hjälpa till med hemsysslorna. Den enda lyxen var den hyrda sommarstugan på Emsalö och båten som var andningshålet . Naturen och havet var Kurt Paetaus inspirationskällor.
Mor i huset, Astrid Paetau, född Appelroth, var en organisatör och är det fortfarande idag som är vid fyllda 94 år. Till utbildningen är hon teologie magister och bibliotekarie. Hon verkade som kommunbibliotekarie vid Borgå landskommuns bibliotek från början av 1960-talet fram till sin pensionering.
Borgåhemmet var som prästgårdar på den tiden nästan i total avsaknad av moderna bekvämligheter. Det var vedeldning och många kakelugnar att hålla i gång och ved som skulle bäras in. Ett arbete som Kurt Paetau hade hand om.
Som den landskapellan Kurt Paetau var rörde han sig mycket i Borgå socken. Någon bil hade han inte att tillgå så det blev att ta sig fram per cykel och linjebuss och om det var nödvändigt med taxi. Kurt Paetau lär ha haft en av de första växelcyklarna i Borgå. Det som barnen tyckte att var litet pinsamt var att Kurt Paetau gärna visade diabilder på sin stora familj när han rörde sig i socknen.
Kurt Paetau trivdes i naturen och tyckte om att samla på antikviteter. Under studietiden hände det sig att han kunde köpa något vackert föremål som han tyckte om fastän han egentligen inte skulle ha haft råd med sådana utsvävningar.
Pappa var också en renodlad estet, minns Catharina. Även till vardags bar han ofta kavaj och slips. Det estetiska tog sig också uttryck i att han kunde rätta till någon tavla som hängde snett.
Kurt Paetau var aktivt med i den oregistrerade förening som gick under namnet Borgåkonstnärerna. Det var den sägenomspunna sammanslutningen som verkade i Borgå, med författaren Kurt Sanmark som initiativtagare, från år 1957 fram till år 1966 då Borgå konstförening bildades. Kurt Sanmark har noggrant bokfört konstnärsträffarna och bland annat gett följande karakteristik:- Den obildade klubbens oskrivna regel var att alla konstnärer i Borgåbygden automatiskt var medlemmar och kunde till träffarna ta med sig make, maka, sambo eller övriga gäster. Kurt Paetau hörde till dem som flitigt deltog i de informella träffarna. Konstnär Åke Hellman minns Kurt Paetau från en tillställning hemma hos Hellmans i ateljén på Aunelabacken där Karin Hellman hade dukat ett långbord med löksoppa och en stämning som var minnesvärd.
Familjen Paetau flyttade till Borgå år 1953 från Hammarland på Åland där Kurt Paetau hade verkat som kyrkoherde från år 1946. En bidragande orsak var de dåtida dåliga trafikförbindelserna på Åland som innebar att man måste ha barnen i skolkvarter i Mariehamn om de skulle fortsätta skolgången vid Ålands lyceum. Då äldsta sonen Max var inkvarterad i Mariehamn innebar det att halva kyrkoherdelönen gick till att bekosta detta. Så med tanke på att det ytterligare fanns sex barn i turen så var det väl klokast att flytta från Alövängarnas land till Borgå. Något som väl nog skedde med sorg i hjärtat för kyrkoherden som på Åland hade fått inspiration för sin debutsamling Lövängarnas land. Han hade även varit en av initiativtagarna till årspublikationen för Ålands kyrkfolk - Sanct Olof - med ett innehåll rikt som tusen blommor på en åländsk sommaräng.
Efter pensioneringen som kaplan i Borgå bosatte sig Astrid och Kurt Paetau på Emsalö. De sju barnen var då utflugna ur boet. Kurt Paetau dog den 27 oktober 1975 på en resa till Kanerieöarna.
text: Benita Ahlnäs
Muntliga källor:
Kurt Paetaus dotter Catharina Nyberg
Konstnär Åke Hellman
Författaren Kurt Sanmark