Enbeningen och jag

På hösten när skolan väl hade börjat satte jag igång med att vidga min världsbild och tog mej nu och då en sväng med pappas moppe lite längre bort från hemknutarna. Då var jag ännu inte fyllda femton, och pappa var kanske inte helt med på noterna när tog hans åk, men nåt annat än en husmor på väg till eller från visthuset och en lagårdsdörr som stod på glänt och svängde hit och dit måste väl en karl få se. Jag körde för det mesta i riktning mot riksfyran, gjorde en tio-femton kilometers tur och kom snällt hem igen.
En gång under en sån utflykt gjorde jag en avstickare in i skogen för att uträtta mina naturbehov. Jag ställde moppen på lut vid dikesrenen och försvann in bland trädens skuggor. Luften var disig, det droppade från träden och marken var bevuxen med renlav. Den var lätt att gå på, kåddoften fyllde behagligt min näsa, och så strövade jag på måfå omkring med rosor på kinden och solsken i blick. Och så jäklar sitter där inte på lavtäcket en kille i min egen ålder och proppar renlav i en säck. Åt renarna, visst begrep jag det, men sittande. Jag blev full i skratt och sa åt honom att nu är allt snubben bra trött eftersom han har organiserat en sån arbetsställning åt sej.
Han lyfte på huvudet och han hade häftig färg på ögonen, det ena var brunprickigt, det andra blått. Han kisade med dem och sa:
- Int fan sku du hoppa länge på ett ben, du heller.
Jag blev alldeles till mej, när jag märkte att han faktiskt inte hade mer än ett ben, det andra var av jäms med ljumsken, byxbenet var dubbelvikt. Bredvid honom på marken låg kryckorna.
Jag gick fram till honom och sa ett tafatt hej.
- Hej, sa han. Bry dej int om det du, jag är ett av skapelsens stora under: en enbening.
- Tala om sammanträffande, skyndade jag mej att säja. Jag är en undantagsindivid i skapelsen, jag med, får jag föreställa mej: Ykä Syrak den Ensamme.