Hans väg mot stjärnorna
Samtida recension
Resonerande bokkatalogen gavs ut av Statens biblioteksbyrå mellan åren 1923-1961 och av Skolstyrelsens biblioteksbyrå mellan åren 1962-1988. Den delades ut som bilaga till Svenskbygden. Tidningen innehöll korta recensioner av ny, svenskspråkig litteratur och användes som hjälpmedel vid bibliotekens bokval.
Recension i Resonerande bokkatalog
Upphovsman
Utkommit i nummer
1/1941
Recension
Med en stark inlevelse behandlar den ungerske förf. här det vetenskapliga tänkandets genombrott under 15- och 1600-talen, då småningom nya banor öppnades för forskningen. Galilei hörde till de tänkare, som angrepo den tvåtusenåriga teorien om jorden och himlakropparna, grundlagd av Aristoteles och knäsatt av kyrkan; tvivel och kritik voro farliga saker. Trots motstånd och fientlighet från många håll bröt sig Galileis mekaniska snille väg. Han blev berömd, vann anhängare, men hade ständigt jesuiternas hårda och oförsonliga ögon på sig. Ända till sin ålderdom lyckades han balansera sig fram genom ett försiktigt skrivsätt och genom vänners inflytande, men slutligen måste han inför storinkvisitionen i Rom avsvära sig hela den världsåskådning, som var hans vetenskapliga jag. Det var dock endast en läpparnas bekännelse.
Romanformen har ej hindrat förf. att med yttersta noggrannhet följa Galileis levnadsbana, där han rör sig i ett myller av lärda män och från auktoritetstvång frigjorda forskare. Renässansens livsbejakande värld var ej främmande för Galilei, men det centrala var dock hans intelligens, som mer än det estetiska ständigt sökte och fann nya vägar, från detaljer i mekaniken till vetenskapliga rön av världsomspännande art, Skildringen av den åldrande Galilei är kanske bokens bästa avsnitt, hur världsbilden klarnar alltmer för honom, trots att han förlorat sin syn. Personliga sorger luttrade hans sinne, tacksamma elevers tillgivenhet lyste upp hans levnadsafton, tankens värld blev för honom den verkliga, liksom musikens blev det för den döve Beethoven.
Romanformen har ej hindrat förf. att med yttersta noggrannhet följa Galileis levnadsbana, där han rör sig i ett myller av lärda män och från auktoritetstvång frigjorda forskare. Renässansens livsbejakande värld var ej främmande för Galilei, men det centrala var dock hans intelligens, som mer än det estetiska ständigt sökte och fann nya vägar, från detaljer i mekaniken till vetenskapliga rön av världsomspännande art, Skildringen av den åldrande Galilei är kanske bokens bästa avsnitt, hur världsbilden klarnar alltmer för honom, trots att han förlorat sin syn. Personliga sorger luttrade hans sinne, tacksamma elevers tillgivenhet lyste upp hans levnadsafton, tankens värld blev för honom den verkliga, liksom musikens blev det för den döve Beethoven.