Moskva

(Förlagets hemsida)
Frågan är om den västerländska moderniseringsprocessen i något land gestaltats med en sådan monoman besatthet som i den ryska litteraturen. Från Gogol via Dostojevskij och fram till Tjechov kan man genom hela 1800-talet urskilja ett släktträd av mer eller mindre negativt tecknade litterära gestalter som låtit sig förföras av de europeiska moderna idéerna. Det kan vara allt från kapitalister för vilka alla traditionella värden fått ge vika för profitintresset, till radikala nihilister som låtit förnuftstron ersätta ett äldre, religiöst grundat moralsystem och som därtill drömmer om en våldsam samhällsomdaning.

Som själva det nav som förbinder denna del av den ryska 1800-talslitteraturen med 1900-talsmodernismen, kan man betrakta Andrej Belyj (1880-1934), vilken alltsedan sovjetkommunismens fall har upplevt en alldeles egen kulturell tövädersperiod. Från att under en lång tid efter sin död ha varit persona non grata i sitt hemland, har Belyj under de senaste decennierna återvunnit sin rättmätiga position som en av de riktigt stora ryska modernisterna.
På svenska har Kjell Johansson på senare år gjort en imponerande insats för att introducera Belyj. Johansson har översatt såväl debutverket ”Den andra symfonin” (1902) som Belyjs mest betydande romanverk ”Petersburg” (1912), vilken skulle kunna beskrivas som en den ryska litteraturens svar på Joyce ”Ulysses” om det nu inte var så att Belyj faktiskt var före Joyce.

Nu är Johansson tillbaka med ytterligare en bragdmässig översättning - av romanen Moskva från 1925 - vilken framstår som en senkommen pendang till ”Petersburg”. Det är en roman som består av två texter - ”Kufen i Moskva” samt ”Moskva i fara” - vilka båda befolkas av ett persongalleri som knyter an bakåt i tiden, till de ovan nämnda äldre författarkollegerna, och som ävenledes hos Belyj används för att ringa in tendenser i det moderna tänkandet.
I Moskva-romanen finner vi såväl den skrupelfria kapitalsten som den heltigenom rationelle vetenskapsmannen. Men där Belyjs föregångare var fångna i ett 1800-talsmässigt formspråk, ritar Belyj fullkomligt om romankartan i enlighet med de estetiska idéer som efter första världskriget var i svang på den europeiska kontinenten. Ja, frågan är om inte en roman som ”Moskva” skulle uppfattas som lika radikal om den gavs ut i dag, fylld som den är av metafiktiva och illusionsbrytande inslag. Här kommenterar författaren oförblommerat sin egen berättelse, och här finns ideliga intertextuella blinkningar bakåt i litteraturhistorien.
Samtidigt slås man av det febrigt uppskruvade tonläget, vilket skiljer ut Belyj från många europeiska modernister och postmodernister, och som gör att man i hans berättelse kan läsa in en transcendental dimension, vilket i sin tur pekar bakåt mot Belyjs bakgrund i den symbolistiska rörelsen med dess åtminstone i Ryssland starka band till spekulativ teosofi.

Romanens bloddrypande slut i Shakespearesk anda, med en grotesk tortyrscen där huvudpersonen får sitt öga utbränt av ett stearinljus, bör givetvis tolkas symboliskt i lika hög grad som extraordinärt framåtblickande mot det århundrade av folkmord som var i antågande. När det på romanens slutrad återges hur folkmassans rop ”Leve!” låter som ”Ve, ve” är det inte svårt att höra ett eko från en annan östeuropeisk författare: den Joseph Conrad som i ”Mörkrets hjärta” låter Kurtz sista ord ”The horror, the horror” klinga ut mot det moderna barbari som civilisationsutvecklingen under det fortsatta seklet skulle visa sig oförmögen att tygla.



Johan Lundberg
(www.svd.se)