Kung Tulle

När han såg upp igen höll en liten skepelse på att klättra över stängslet. Han kunde inte se den tydligt, den var grå som dimman. Men han blev räddare för den än han varit för Sote och Laff, han blev så rädd att det kändes som om blodet svartnade i honom. Han tog tag om svärdet men förmådde inte hålla det stadigt.
Men getterna hade slutat att bräka och kom trippande tillbaka allesammans.
- Du ska inte ängslas för mig, sade skapelsen när den kommit över. Nog känner du igen mig om du tittar efter, jag är varken gast eller troll. Jag gick efter Sote och Laff i skogen och tänkte hinna förbi dem och varna dig. Men jag blev efter för jag hade ett så digert knyte att bära.
Det var en gammal kvinna, liten som ett barn och puckelryggig. Hennes hår var kortskuret och vajade om hennes bruna ansikte, och ögonen glittrade som vatten när hon log. Tulle släppte svärdet och försökte skratta, men andan darrade i halsen på honom, ja hela kroppen var så full av darrningar att han inte kunde resa sig. Den lilla gumman hade han känt i hela sitt liv. Hon hade haft hand om honom när han var liten. I flera års tid hade han bott hos henne i en jordkula i kungsgårdens utkant. Hon kallades Halva människan, både för att hon var så liten och för att man inte riktigt visste vad sorts folk hon var kommen av. Det var många som trodde att hon just var en gast eller ett troll.