Rossi, Matti

Jag heter Matti Mikael Rossi och jag är född i Sordavala 13.4.1934. Min far Mikko Rossi, 1891-1940, var kapten i gränsbevakningen och en charmerande sällskapsmänniska. Efter vad min faster Helmi Rossi berättat ställde en ålderstigen okänd kvinna 80 rosor på hans grav på sommaren 1971. På basis av det material som bevarats kunde man anta att när min far först hade fått en militärutbildning i Jägarbataljon 27 verkade han i Sverige och Tyskland som en slags agent för den vita regeringen i Vasa. Han kunde vara häftig och tvär när han blev upprörd, precis som jag. Han hade i grunden ett ljust gemytligt och vänligt sinnelag och humor, en riktig slagfärdig savolaxare och lustigkurre. I likhet med sina bröder och systrar var han musikalisk. Min farfar, jordbrukaren Mikko Rossi, 1868-1928, var en självlärd jurist, poet, talhållare och spelman av vilken man har skrivit upp många melodier. I början av 1900-talet hade han en stråkorkester som byns folk dansade till på Toholahtis träbro. Min farmor, bondmoran Emma Rossi, var en tystlåten människa som älskade ensamheten och inte tyckte om att tala. På äldre dagar intog hon sina måltider helst ensam i sin hörnkammare. Min farfars far, Matti Rossi, 1812-1900, var från Konnevesi. I Konnevesi finns det av någon orsak högvis med Rossis, en hel by, Rossila. Mattis hustru hette Maria Waris. Matti och Maria började odla Vepsälä gård i Toholahti by i Rautalammi. Gården fick namnet Mattila. Innan min far och hans bröder och systrar gjorde avstickare till officerar- och tjänstemannaklassen, hade Rossis gått efter plogen de sista tusen åren, vilket ännu syns i våra stora och höga fötter och i våra utbuktade hälar. Min farfar hade för många arvingar och för litet mark. Den nya tiden erbjöd honom en möjlighet att leva lättare. Min mor Veera Rossi, 1907-195l, f. Salmes, före detta Svetloff, var lärare. Hennes arbete blev på hälft, men jag hör ännu hur hennes elever tackar henne. Hon var liten till växten, mild och konstnärlig men sträng som lärare, sysslade med sång och modern damgymnastik och knöt stiliga ryor. Hon var en mästare i att klara sig på sina små inkomster trots att hon under den svåraste tiden var tvungen att ta en växel varje månad. Min morfar var den ortodoxa prästen Svetloff. Förnamn och levnadsår har inte antecknats. Vi träffades aldrig. Min mommo Katariina, ingen försonlig människa, blev mycket gammal. De levde i Suistamo och Suojärvi. Min far, som tjänade i gränsbevakningen och fick således ägna sig åt sin passion, jakt och fiske, stötte på min mor i skogen när Veera var och plockade bär. Tyska soldater länsade Katariinas bod i Hangö 1918. Denna händelse berikade Katariinas vokabulär med en fruktansvärt fräsande svordom som hon ofta riktade mot mig ("Tyske!") och med det nedstämda konstaterandet "finns int mera" som syftade till länsandets följder.