Parkkinen, Jukka

Som läsare var jag i min barndom allätare, men jag kommer ihåg hur Thorbjörn Egners Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen, Aapelis Pikku Pietarin piha och Mark Twains Tom Sawyers äventyr gjorde ett speciellt stort intryck på mig. Även i dag kan jag stanna upp för att bläddra i min barndoms och ungdoms favoritböcker: Sju bröder, Kalevala, Okänd soldat och En fest för livet.

I skolan tänkte jag att jag skulle bli antingen modersmålslärare, redaktör eller författare. Därför gick jag till Åbo för att studera finska och finsk litteratur. Jag sommarjobbade inte bara på tidningen Savo utan också på Turun Sanomat, TV-nyheterna och Radionyheterna. Vid sidan av nyhetsredaktörens arbete gjorde jag små TV-inslag till barn- och ungdomsprogrammen, jag skrev sketcher, skådespel och sånger för Åbo studentteater samt litteraturrecensioner för olika tidningar. När jag utexaminerades som magister 1975, var jag redan redaktör på Rundradion, så läraryrket blev inte av. Jag lärde visserligen skrivande på Åbo arbetarinstitut och Rundradions yrkesinstitut samt var assistent i allmän litteraturvetenskap 1978-79. Jag undervisar om skrivande fortfarande bl.a. på kurser på Oriveden opisto och på Åbo universitet. På sätt och vis har alltså alla barndomens yrkesdrömmar förverkligats.

Eftersom jag som redaktör var yrkesskrivare, ville jag i mitten av 1970-talet pröva om jag kunde skriva en hel bok, och när detta lyckades, skrev jag mera. Så började det. Jag lämnade Rundradion år 1987 och blev fri författare, när jag hade fått statens treåriga konstnärsstipendium. Då hade jag redan publicerat ett tiotal böcker.

När jag började skriva ville jag göra en sådan historia som jag själv skulle orka läsa. Författare skriver alltid på sätt och vis för sig själva. Jag skulle säkert ha läst mina egna böcker som barn och ung, om någon hade skrivit dem, men det finns så många bra berättelser i världslitteraturen att jag faktiskt inte kunde längta efter min sorts grejer.

Jag börjar skriva på en bok i januari-februari och får den vanligtvis klar till midsommaren. Boken utkommer i början av oktober. Med andra ord tar arbetet cirka 5 månader, om man inte räknar förberedelserna med, vilka kan ta mycket länge - det tar sin tid att samla material, att låta tanken mogna och att andligen förbereda sig. Inom mig finns hela tiden teman som håller på att mogna och som liksom väntar på att bli skrivna. Först funderar jag ut bokens titel. Detta är säkert en kvarleva från tiden som redaktör, då jag alltid först gjorde rubriken, innan jag började skriva själva artikeln.

Världen är full av idéer. Jag finkammar idéer hela tiden. Idén kan man få till exempel från en reklam, en tidningsartikel, ett samtal eller en lösryckt mening, som man i sina tankar svarvar till bokens namn.

Jag planerar boken i förväg bara i stora drag, för jag vill vara den första läsaren av min egen text - jag vill förvånas, glädjas, roas och bli spänd av textens gång. Det känns som om en mycket minutiös plan gjorde skrivandet tråkigt. Naturligtvis planerar jag handlingen, personerna och miljön i förväg, men endast i huvuddrag. Helheten ändras när texten framskrider, så åtminstone för min del är exakta planer onödiga. Jag försöker skapa två nivåer i min text. Detta innebär att jag försöker skriva så att boken skulle kunna intressera alla tänkbara läsare och inte enbart dem som är i huvudpersonernas ålder eller yngre.

Helst skriver jag om ungdomar, pojkar och även flickor. I mitt tycke bör böcker ha spänning, humor och en smula romantik. Precis som livet.

Författarens arbete är egentligen ett levnadssätt. Huvudet sysslar hela tiden med teman och namn. Ibland är det ansträngande, men å andra sidan kan en fri författare föreställa sig att han styr sin egen tid.

(Översättning: Kristina Labart-Bergestad)