Mårtenson, Gunnar

Gunnar Gustaf Mårtenson föddes 10 augusti 1907 i Borgå landskommun som son till folkskollärare Hjalmar Mårtenson och dennes hustru Ellen Forsström. Han blev student vid Borgå Lyceum 1926, fil. kand. 1931 och fil.mag. 1932. År 1934 gifte han sig med Dorrit Naemi Elmgren. Mårtenson arbetade som journalist vid olika dagstidningar under åren 1927-1936, bl.a. vid Västra Nyland 1934 och som chefredaktör för Wiborgs Nyheter 1935-36. Journalistiken och arbetet för brödfödan tog Mårtensons tid så till den grad att han aldrig hann med den doktorsavhandling han planerat. Han visste nog vad den skulle handla om: Mårtenson ville göra en tvärvetenskaplig undersökning om Saarijärvi socken dels i Runebergs upplevelsevärld och diktning, dels i verkligheten.
1936 anställdes Mårtenson som redaktionssekreterare vid Finska Notisbyrån och 1952 befordrades han till chef för den svenska avdelningen. Här stannade han till 1972, då han pensionerades. Vid sidan av sina övriga jobb innehade Mårtenson under många år (1945-58) förtroendeuppdrag inom Finlands svenska publicistförbund, både som styrelsemedlem och viceordförande, och redigerade dessutom förbundets jultidning Lucifer 1943-1959.
Mårtensons litterära debut skedde med Fru Astenii värdshus 1942. Den beskrev Borgå och dess invånare under Runebergs tid, som så många av Mårtensons senare böcker.
Mårtenson skrev under många år kåserier i bl.a. Hufvudstadsbladet under signaturen Tuus. Andra signaturer han använde var Game & Tuus, Tuus & Game samt Tuus och Game. En del av hans kåserier finns även samlade i bokform, bl.a. Vid närmare eftertanke (1946) och Med anledning av (1961). Enligt Hufvudstadsbladets kritiker var Mårtenson en skicklig kåsör, som skrev om bl.a. krigstidens små bekymmer och irritationsmoment med den oförargliga skämtarens tonfall och som kände småstadens livsstil som sina egna fickor och gycklade med den både godmodigt och ibland t.o.m. lite elakt.
Mårtenson skrev många kulturhistoriska essäer, bl.a. Skimmer och skuggspel (1957) och En själ att dansa med 1973). Hans passion och favoritämnet för hans essäer var dock borgådiktaren J. L. Runeberg och hans liv, som han kände från vaggan till graven. Mårtenson var speciellt intresserad av diktaren sådan han var i vardagen. Han spekulerade också i en essä om Runeberg, huruvida författarens riktiga födelsedag inföll den 7 februari (och inte den 5 februari). Runeberg har han behandlat bl.a. i essäsamlingarna Fader Runeberg och andra essäer samt Lectoren Runeberg och andra essäer.
Sitt intresse för gammalt konsthantverk visade Mårtenson genom att under sin författarbana skriva många verk som behandlar gammalt finskt handarbete och formgivning, bl.a. Hopeakirja (1966), Gammalt glas (1966), Vårt gamla tenn (1967) och Gammalt husgeråd (1968).
De historiker Mårtenson skrev var beställningsarbeten. De behandlade bl.a. Svenska klubben, Finska Notisbyrån, Gamla Apoteket i Borgå och Sinebrychoffs ölbryggeri. Mårtenson redigerade Borgåbladets 100-årsjubileumsnummer och uppträdde även som kommentator i publikationen. I den uppgiften kunde han dra nytta av sin favorithobby, nämligen intresset för gamla tidningar, som han upplevde erbjöd en flykt från vardagens brådska med sina aktualiteter och nyheter.
Gunnar Mårtenson dog i Helsingfors 21.4.1975. J. O. Tallqvist granskar i sin nekrolog över Gunnar Mårtenson dennas produktion som helhet och berömmer den för varierande innehåll samt för den inlevelse, den kunskap och den humorfyllda och kultiverade personliga stil som präglar framställningen.

text: Heidi Ådahl

Källor:

Borgåbladet 22.4.1975
Huvudstadsbladet 8.2.1944
Huvudstadsbladet 27.12.1948
Suomen kirjailijat = Finlands författare 1917-44. - 1981. 285.
Tallqvist, J. O.: Gunnar Mårtenson. Svenska folkskolans vänners kalender. - 1975. 101-103.
Uppslagsverket Finland 2. K-R. - 1983. 385.