Tiihonen, Ilpo

Om min empiri

I en dikt är nämnandet av ett ortsnamn ett starkt inslag. Namnet blir lätt en samlande poetisk bild, kanske huvudsaken, polen som drar allt annat material i dikten till sig. Vi har starka klichéartade uppfattningar om platser, eller rättare sagt ortnamn. Om man skriver ordet Betlehem, Kosovo eller Helsingfors, fungerar de i dikten i princip på samma sätt, de utlöser genast vissa grundinställningar. På samma sätt kan ett personnamn på ett ögonblick förstena vårt vacklande sinne i en viss ställning. Luther, Stalin, Marilyn, Mandela. Vi dyrkar och avskyr egennamn, proprier. - Charles Baudelaire placeras i Paris, Anna Ahmatova hör till S:t Petersburg, och inte förnekar någon att Arvo Turtiainen var helsingforsare, men det är för snävt att kalla dem hembygdslyriker. I sitt skrivande var Baudelaire på jakt efter skönheten, men majoriteten av hans samtida tyckte att hans dikter var vämjeliga. Nu är han en klassiker. En av hans teser är att "eftersom alla århundraden och alla folk har haft sin egen skönhet, har även vi oundvikligen vår egen". Enligt B har skönheten å ena sidan en evig, oföränderlig beståndsdel, vars kvalitet det är ytterst svårt att definiera, och å andra sidan har den en relativ beståndsdel som beror på förhållandena och som omfattar t.ex. tidevarvet, modet och miljön. Baudelaire påpekade att "det i livet i Paris finns rikligt med poetiska och fantastiska teman. Det fantastiska omger och fyller oss som atmosfär, men vi ser det inte". Enligt hans definition var det poetens uppgift att visa detta fantastiska, och han betonar att överraskningen är en väsentlig del av skönheten. Jag påstår gärna att Berghäll i Helsingfors är vackert och jag kan motivera det, eftersom jag anser att förutsättningarna för skönheten är dimensioner och spänningar. Det räcker inte med en säll harmonisk idyll, därtill behövs oberäknelighet och fara, rädslans moment, det att man inte vet allt. Möjlighet att komplettera. Exotik som kommit nära. Fragmentariskhet. Det som är färdigt eller helt är passivt, förgånget, dött. Vi är inte speciellt intresserade av varför någon har designat en porslinskanna, men det varför någon söndrade kannan ger upphov till en berättelse. Skönhet är intressant. - En empirisk dikt höjer upp skräpet, till himlarna. Liksom till fel plats. Kunde den franske poeten avse även helsingforsare när han påstår att "vi omges av det fantastiska"? Kunde det vara fantastiskt även på Helsingegatan i Helsingfors? Denna gata är ett bra exempel eftersom den inte behärskar sig själv, inte håller sig inomhus utan är till påseende. Redan rent fysiskt är det en lång väg för fotgängaren. De geografiska ytterligheterna är Operan och Kurvi. Helsingforsarna uppfattar genast att dimensionen inte enbart är geografisk: i de båda ändarna för man oväsen men dess kvalitetsinnehåll är olika. Inslag i en gatuoperalibretto skulle vara Olympiastadion som betyder underhållning på toppnivå och ärorik nationell historia, associationer om en liten nations långa kamp, Stadsträdgården eller botanisk exotik, hänvisningar till hela världens och planetens livsviktiga teman, Tölöviken, ett paradis i famnen på gyttja och kommunalpolitiska gräl, svanar och biträdande stadsdirektörer flytande bredvid varandra, sedan järnvägen, en fysisk dimension till hela Finland, tung industri, med andra ord järn och elektricitet, rälsarna genomborrar ett område som heter Fågelsången, det finns Diakonissanstaltens sjukhus, födselns och dödens dimension, en hänvisning till barmhärtighet men privatsjukhusets höga priser, omsorg för prostituerade och terminalvård, ett eget kapell mittemot Borgbackens nöjesfält och dess spöktåg, pariserhjul och frenetiska vilja att lyfta sig från marken mot en ringa betalning, Josafats berghällar eller en oas för de fattiga och samtidigt ett eftertraktat mål för byggnadsentreprenörer, en bra plats att dricka öl på och med en biblisk hänvisning i namnet, Idrottshuset, boxning och annat som mjukar upp huvudet, Teaterskolans livsforskning i ett begränsat rum, ett hotell som gynnas även av ryssarna, Braheplanen från vars svaga is en författarkollega en natt rullade bort på det rätta sättet som visats i TV och räddades, Arbetarinstitutet eller vetgirighetens stora solfjäder, en brokig skara människor, främmande för varandra, som plötsligt förenas av navigeringen eller det kantonesiska köket, restaurangen Roskapankki som redan med sitt namn berättar om den berghällska ironin och därigenom om stadsdelens sammanhållning, restaurangen Tenkka eller stadsdelens högljudda folkdiktningsarkiv, butiker, begagnade byxor med vilka man har satt sig i elden, butiker, begagnade byxor med vilka man har satt sig i elden, obegagnade där lågorna kanske ännu tänds, kanske någon agentur som hämtar papper för självrullade cigaretter i containerfartyg till Finland, Åstorgets vilda avkrok och en bastu som bjuder på lemonad och koppning, hundratals hem vars röster, lukter och vaxduksglitter rinner ända ut på gatan, och slutligen Kurvi, den stora om än inte särdeles monumentala knutpunkten både för trafiken och för många människors liv.