Tikka, Eeva

Jag började skrivandet i 13-årsåldern med dikter som innehöll mycket naturbilder och känslor. Jag visste att jag ville skriva, men jag drömde inte om författarens arbete som yrke. 30 år senare, efter fem publicerade romaner, har skrivandet ändå blivit mitt yrke. Jag lämnade en säker inkomst och det ibland tunga men samtidigt givande förvärvsarbetet som biologilärare, och det var inte ett svårt beslut. Det kändes naturligt, fast många tyckte att det var konstigt. Jag hade blivit mogen för det så småningom. Även mitt arbete som författare har ibland varit tungt men samtidigt givande. Jag har lyckats producera böcker, även om takten har blivit långsammare under de senaste åren. Jag har ofta problem med tidsanvändningen. Men någonting måste jag fortfarande ha under arbete, åtminstone i tankarna. Mitt sinne letar efter något att gripa tag i, även om det blir allt svårare att finna en fruktbar utgångspunkt från vilken en bok börjar bli till. Denna utgångspunkt är i första hand ett ämne som man vill skriva om och som man känner att man kan skriva om. Men även om jag känner att jag inte kan skriva om det och besluter mig för att ge upp detta i och för sig viktiga ämne, går det ibland så att ämnet inte ger upp mig. Jag tvingas överskrida mina gränser till ett i många avseenden okänt område. Det okända är skrämmande och lockande, det utmanar en att ta del i livets nya dimensioner. Jag kommer själv med, skriver om min egen sak. Jag tänker som Kristiina i min roman Aurinkoratsastus: "Det som rör dem, rör även mig." Även om jag skulle skriva som utomstående är jag samtidigt delaktig. Ibland har en bok tagit sin början i ett landskap i mina tankar eller en plats där jag dröjt. Den har gjort ett intryck på mig vilket sedan bryter ut som bilder i min text och tillkallar människorna, händelserna, livet i boken. Ett sådant intryck har varit till exempel miljön i gränsbyn Ruunaa, som har kommit med i två av mina romaner, eller Astuvansalmi i Kristina, vars klippmålningar har varit utgångspunkten för en roman, en novell, dikter och en saga. "Författaren lyssnar!" varnade min reskamrat en gång en annan och kastade en blick på mig. Jag lyssnade inte, åtminstone inte för en bok. För mig är det en främmande idé att jag skulle gå på en turistresa för att lurpassa på motiv. Det är inte på det sättet jag har hittat dem, de smyger sig in, intar mig, dallrar i tankarna till och med ganska länge, glimtar ibland till i ett litet färdigare skick - eller så är det jag själv som är färdigare. Men visst måste jag också lyssna för att kunna skriva. Man måste lyssna på människan, livet, sig själv. Människosinnets, mitt eget sinnes gåtfullhet har jag funderat mycket över. Den är ett av de djup dit jag har försökt dyka om och om igen när jag skriver. Jag har inte nått botten. Människan kan inte förklaras, även en klar människa tvingas ofta ge upp sina trygga gränser och skåda det okända i sig själv. För mig har skrivandet haft mera att göra med sökande än med finnande, mera med frågande än med vetande. Men jag har även gjort fynd, ofta oväntade. I återvändsgränden har jag kanske hittat något viktigt, och så har arbetet fortsatt.