Min första text, en saga, publicerades i tidningen Etelä-Saimaa, om jag minns rätt år 1950. Jag skämdes alldeles förskräckligt eftersom mitt namn framgick. Jag gick i balettskola många år och uppträdde ivrigt i Villmanstrands stadsteaters barnteaters skådespel. Stora karaktärsroller var bl.a Prinsessan Törnrosa. Jag skrev, tecknade, dansade och uppträdde. Jag sjöng inte och spelade inte något instrument. Jag slukade böcker, lånade med min mors bibliotekskort vuxenböcker långt före den tillåtna åldern. Min styvfar arbetade på biograf som maskinist så jag fick se film så mycket jag ville och det var verkligen mycket.
Jag identifierade mig naturligtvis med alla hjältinnor i böckerna jag läste och filmerna jag såg. I vuxen ålder har smaken naturligtvis förändrats ett antal gånger.
Jag bor på landsbygden i en liten kyrkoby, men mitt egentliga "livsverk" utförde jag i huvudstadsnejden. Jag behöver skogar, älvar, sjöar och en egen trädgård omkring mig. Jag älskade min hemstad Villmanstrand men den stad jag ägde som barn finns inte mera. Det rymliga och trivsamma Helsingfors där jag studerade finns inte heller mera. Mina barn föddes och växte upp i Kottby och Baggböle och de bleev stadsbor. Min dotter bor och arbetar i Schweiz, min son med familj i huvudstadsregionen.
Eftersom jag huvudsakligen skriver historiska romaner har jag så många bekanta och vänner i svunnen tid att jag inte kan särskilja dem. Det är roligt att möta en gammal bekant då man forskar för en ny bok man skriver. Begravningsplatser och porträtt har alltid tilltalat mig.
Mycket få saker irriterar mig mera. När man lärt sig att inte förvänta sig något eller att provoceras av något är livet lugnt och lätt. Nedvärdering förargar naturligtvis men även det vänjar man sig vid. Och vem vet, kanske den som värderar har rätt..?
