Kallioniemi, Tuula

En lika oförglömliga upplevelse,inom musiken, är den sång om kattungarna som olovandes gick ut på svag is. Man spelade den i radions barnprogram. Jag grät lika mycket varje gång.
Graffitin på den enorma stenen i skogsdungen i min hemby Otsola är en av mina starkaste konstupplevelser. Jag ville en gång visa min lilla, ljuvliga brorson Otto min barndoms mäktiga sten. När vi stannade hand i hand framför stenen och jag såg att det hade det under årens lopp tillkommit en jättestor rödgrön graffiti på den. Barnet, uppriktigt lycklig, utan att förstå sin fasters häpnad och förfäran, utropade: Så vacker! Och när vi kom hem berättade han för sin mor: Vi var på konstutställning. Så graffitin måste ha varit vacker. Och konst.
Av film kommer jag ihåg Tirlittan, som jag såg på en riktig biograf. Den var både skrämmande och ljuvlig.

Kan jag identifiera mig med en fiktiv person? På grund av min schizofrena natur kunde personen ifråga en del dagar vara åsnan Ior och andra dagar Pippi Långstrump. Herrskapet Tossavainens mor Liisa kunde också vara ett identifikationsobjekt trots att hon är totalt fiktiv.

En kär plats i världen är stranden på sommaren i Algarve, Portugal. Het sand och sol, vad mer kan människan önska sig ens i en fantasivärld. Het sand och sol!!!

Till min natur hör inte att vända blicken mot historian. I själva verket utgör historia ett svart hål i min annars suveräna allmänbildning. Historia fascinerar mig inte. Förutom... Om jag fick resa ett par tusen år bakåt i tiden och fick träffa en fascinerande person vid namn Jesus från Nasaret...Det skulle vara något det.

Skulle en såhär positiv person låta sig irriteras av någon sak eller fenomen? Allting är ju alltid så kul och underbart...Förutom...Vad? Tog utrymmet slut? Just när jag skulle komma till den egentliga listan på tolv sidor över irriterande ting. Nåja, inget att göra. Dessutom skulle en sådan lista vara svår att ständigt uppdatera.