Smärtan
Samtida recension
Läs en samtida recension ur Resonerande bokkatalogen. Obs! Recensionerna kan innehålla spoilers, dvs. information som avslöjar intrigen.
Typ
novellsamlingar
Klicka här om du vill veta mer om författaren och om författarens övriga verk.
Beskrivning
Med utgångspunkt i sina anteckningsböcker - de legendariska krigsdagböckerna - berättar Marguerite Duras en rad historier om kriget. Om en kvinna som väntar på en deporterad make, om segrarnas svåra val.
Innehåll:
Albert på Les Capitales
Aurelia Paris
Den avbrutna nässlan
Innehåll:
Albert på Les Capitales
Aurelia Paris
Den avbrutna nässlan
Milissoldaten Ter
Monsieur X, här kallad Pierre Rabier
Smärtan
När Marguerite Duras återfann den glömda, fyrtio år gamla dagbok som utgör huvuddelen av Smärtan, skrev hon: "Smärtan är något av det viktigaste i mitt liv. Jag befann mig inför en text... i jämförelse med vilken litteraturen fick mig att skämmas."
Dagboken spegalr några vårveckor 1945, under Paris befrielse. Den unga Marguerite väntar, som så många andra, på ett livstecken från sin sedan sex år deporterade make. Dag ut och dag in går hon till Orsay-stationen och ser vagnlaster med sårade krigsfångar komma in, skaffar sig förbjudna upplysningar, inregistrerar återvändandets kluvna stämning av jubel och tragedi.
Robert L. kommer till sist, dramatiskt räddad från Dachau-lägret av Marguerites kamrater inom motståndsrörelsen, bl a Mitterrand. I sällsynt intensiva närbilder skildrar Duras hus den dödssjuke Robert L. långsamt vänder tillbaka till livet.
De fem övriga berättelserna är utformade som anekdoter. I centrum står varje gång ett mänskligt öde, och Duras blottlägger, i konkreta och skakande scener, de drifter som vaknar i krigets spår, inte misnt hos motsåndskämparna; torteraren Thérèses lust och vånda ("Thérèse, det är jag", skriver hon), angivaren Ters förföriska oskuld. Sakligheten bränner och chockerar, men så rör sig Smärtan också vibrerande nära en erfarenhet omöjlig att uttrycka i ord. Den erfarenheten, den smärtan tycks vara grundstenen till Duras egenartade litterära verk, som så många lärt känna i Älskaren.
(baksidestext)
Monsieur X, här kallad Pierre Rabier
Smärtan
När Marguerite Duras återfann den glömda, fyrtio år gamla dagbok som utgör huvuddelen av Smärtan, skrev hon: "Smärtan är något av det viktigaste i mitt liv. Jag befann mig inför en text... i jämförelse med vilken litteraturen fick mig att skämmas."
Dagboken spegalr några vårveckor 1945, under Paris befrielse. Den unga Marguerite väntar, som så många andra, på ett livstecken från sin sedan sex år deporterade make. Dag ut och dag in går hon till Orsay-stationen och ser vagnlaster med sårade krigsfångar komma in, skaffar sig förbjudna upplysningar, inregistrerar återvändandets kluvna stämning av jubel och tragedi.
Robert L. kommer till sist, dramatiskt räddad från Dachau-lägret av Marguerites kamrater inom motståndsrörelsen, bl a Mitterrand. I sällsynt intensiva närbilder skildrar Duras hus den dödssjuke Robert L. långsamt vänder tillbaka till livet.
De fem övriga berättelserna är utformade som anekdoter. I centrum står varje gång ett mänskligt öde, och Duras blottlägger, i konkreta och skakande scener, de drifter som vaknar i krigets spår, inte misnt hos motsåndskämparna; torteraren Thérèses lust och vånda ("Thérèse, det är jag", skriver hon), angivaren Ters förföriska oskuld. Sakligheten bränner och chockerar, men så rör sig Smärtan också vibrerande nära en erfarenhet omöjlig att uttrycka i ord. Den erfarenheten, den smärtan tycks vara grundstenen till Duras egenartade litterära verk, som så många lärt känna i Älskaren.
(baksidestext)
Ämnen och teman
Konkreta platser för händelserna
Exakt tidpunkt
Originalspråk
Uppgifter om originalutgåvan av verket samt den första översatta utgåvan på svenska och/eller finska. Här visas också uppgifter om eventuella nyöversättningar och ibland även uppgifter om översättningar till andra språk än finska och svenska.
utgivningar
Titel
Utgivningstid
Sidantal
166
Språk
Översättare
Titel
Utgivningstid
Sidantal
189
Förlag
Språk
Översättare
Lisätietoja
Modernista: 2011.