Smärtan

Milissoldaten Ter
Monsieur X, här kallad Pierre Rabier
Smärtan
När Marguerite Duras återfann den glömda, fyrtio år gamla dagbok som utgör huvuddelen av Smärtan, skrev hon: "Smärtan är något av det viktigaste i mitt liv. Jag befann mig inför en text... i jämförelse med vilken litteraturen fick mig att skämmas."
Dagboken spegalr några vårveckor 1945, under Paris befrielse. Den unga Marguerite väntar, som så många andra, på ett livstecken från sin sedan sex år deporterade make. Dag ut och dag in går hon till Orsay-stationen och ser vagnlaster med sårade krigsfångar komma in, skaffar sig förbjudna upplysningar, inregistrerar återvändandets kluvna stämning av jubel och tragedi.
Robert L. kommer till sist, dramatiskt räddad från Dachau-lägret av Marguerites kamrater inom motståndsrörelsen, bl a Mitterrand. I sällsynt intensiva närbilder skildrar Duras hus den dödssjuke Robert L. långsamt vänder tillbaka till livet.

De fem övriga berättelserna är utformade som anekdoter. I centrum står varje gång ett mänskligt öde, och Duras blottlägger, i konkreta och skakande scener, de drifter som vaknar i krigets spår, inte misnt hos motsåndskämparna; torteraren Thérèses lust och vånda ("Thérèse, det är jag", skriver hon), angivaren Ters förföriska oskuld. Sakligheten bränner och chockerar, men så rör sig Smärtan också vibrerande nära en erfarenhet omöjlig att uttrycka i ord. Den erfarenheten, den smärtan tycks vara grundstenen till Duras egenartade litterära verk, som så många lärt känna i Älskaren.

(baksidestext)