De mörka fjärilarnas hem

En solstrimma lyser över vassen. Det vimlar av måsar, änder och doppingar i strandskvalpet.
Tyyne står och gnider bort dynga och halm som har fastnat under stövlarna. Hon tittar på gödselklumparna som lossnar från klackarna och sjunker.
I ögonvrån ser hon hur föreståndaren grälar på den nye pojken, höjer handen för att slå.
Tyyne känner inget medlidande. Hon vet hurudana de är, de där pojkarna, när de kommer hit till Ön.
Fulla av de dödas ben.
Tyyne är övertygad om att föreståndaren kan sitt jobb.
Men när hon betraktar den lilla gestalten som han har i släptåg måste hon medge för sig själv att han ser ovanligt ynklig ut. Påminner mest om en nykläckt sjöfågelunge: håret ligger slickat så när som på en lustig liten tofs som spretar bak i nacken. På något vis är huvudet ett nummer för stort till den smala halsen och de magra skuldrorna.
Men föreståndarens ansikte liknar en framgångsrik upptäcktsresandes. Det är klart och slätt som alltid när han får en ny pojke att sätta pli på.
Tyyne har ögonen med sig och hon ser: det kommer att bli besvär med den här pojken också. Som med alla de andra. Det har aldrig funnits några änglar bland dem, och lär aldrig komma att göra det heller.