En dag i Österbotten

- Å herrejessus jag ska hacka dom båda i bitar, ropade Veikko någonstans inne, han hördes smälla igen stugdörren och kom ut på gården så att verandan skallrade. I stugans fönster syntes käringarnas skrämda ansikten, gardinerna fladdrade. Veikkos hustru, Helena, sprang ut på bron och blev stående där. Hon bad med gråt i rösten Veikko gå tillbaka in i stugan. Veikko sprang över gården på sådana ställen som man inte brukade gå på. Han tycktes vara barfota, ärmarna på den vita skjortan var uppkavlade ovanför armbågarna; i det öppna skjortbröstet syntes brösthårens matta. Hans hustru skrek åt mig att jag inte skulle släppa Veikko ensam på byn. Jag kastade pilarna som jag höll i handen snabbt på tavlan och på rians timrade vägg, där det redan fanns hur många pilhål som helst.
Veikko sprang till sin bil, öppnade framdörren och slank in. Jag sprang till gaveln på ladugården medan Veikkos fru hela tiden manade på från bron; från ladugårdsgaveln syntes rörelse på åkern bortom ett hus och jag var tvungen att titta på det: i backens nedre del stötte pojkarna kula. Som kula hade de en rund sten, stor som ett huvud. Av hur nära de övriga stod den som stötte förstod jag att de inte stötte kulan långt.
Veikko måste backa bilen till ladugårdens gavel och stanna där, jag fick upp den andra framdörren och lyckades komma in. Veikko höll just på att skjuta in ettan. Jag frågade vart färden bar. Han bad mig sitta och se, jag skulle komma att upptäcka det, han körde med hjulen i spinn från gården, småstenar och grus flög mot väggen på uthuset. Han såg inte efter om nagon var på väg längs stora vägen från kyrkogårdshållet, han körde ner till ån och över på bron till kyrkbysidan så att bron dånade.
I backen efter bron försökte jag säga till om människorna, som redan var på väg till kyrkan, men Veikko verkade inte bry sig om det. Medan han körde svor han hela tiden, han svängde mot stationen framför kommunalhuset, växlade ner vid korsningen, men han lättade inte på gaspedalen och körde med tjutande motor mellan samskolan och idrottsplatsen, han lade i en högre växel före korsningen över den nya vägen. Jag försökte påtala att det tidigare också dött människor i den korsningen; han sade: inte nog många.