Dockskåpet och andra berättelser

Tove Janssons berättelser är mjukt beskrivande, alltid tydliga. Deras språk är genomskinligt, lätt och klart. Hon berättar om hoppfullhet som inget mörker rår på, om den besatthet som kan gripa människor, för vilka ett enda blir viktigare än allt annat, om hat och kärlek som ingenting kan hejda.

- - -



Efter sitt genombrott som barnboksförfattare gick Tove Jansson i början av sjuttiotalet in i en andra andning, denna gång som prosaförfattare. Lika enkelt som allvarsamt – innerligt, märkligt och glasklart – berättar hon. Om unga eller gamla. Om människors sätt att vara och tala med varandra. Och hon gör det med ett språk lika skoningslöst mot lögnen som fritt och rörligt med sanningen och kärleken.

Novellsamlingen Dockskåpet & andra berättelser (1978) presenteras här i en ny utgåva, som del av en större återutgivning av Tove Janssons prosaverk.

(Modernista)


- - -


Inför publiceringen av novellsamlingen Dockskåpet skrev Tove Janssons förläggare Åke Runnquist att han var spänd på ”hur långt en del av dina fans tål kallt stål”, varvid hon svarade ”Jag hoppas varmt att somliga blir chockade över min hårdkokta attityd”.

Dockskåpets berättelser, fulla av skarpa iakttagelser om det mänskliga psyket, innehåller en hel del alienation, svartsjuka och ångest. Två av novellerna skildrar homosexuella relationer i gungning. Titelnovellen Dockskåpet utvecklar sig till ett svartsjukedrama där ett megalomaniskt modellhusprojekt hotar det manliga pensionärsparets stillsamma samlevnad, medan Rosa i Den stora resan förtvivlat försöker behaga både sin mamma och sin partner Elena.

Ett annat återkommande tema i novellerna är konstnärskapets utmaningar – man kan till exempel ana att ångesten kring att teckna under tidspress i Serietecknaren till många delar är självupplevd.

(Förlaget)