Sommaren med Sue

När Sue kom spurtande förbi i trappan grep jag tag i hennes arm. Jag vet inte varför; jag hade aldrig gjort så tidigare.
Vart har du så bråttom, frågade jag.
För att hinna ut med dig, sa hon.
Å Gud! tänkte jag. Det var inte lätt. Jag hade bara två veckor tidigare lagt av mig arméns gråa paltor och ännu inte återfått den civila värdigheten. Uniformen hade knäckt mig på något sätt. Det att alla såg ut att vara lika. Värre fängelse kunde en som kallade sig Kaiser Vilhelms inte tänka sig, det är förståeligt. Så jag tog ett stadigt tag om hennes axlar och höll henne fast så.
Sue rörde sig inte. Ska du inte ditåt? frågade hon.
Jag nickade fast det inte var åt det hållet jag skulle. Sue följde mig till porten och frågade om hon fick träffa mig igen. Hon visste vad hon ville. Jag sa ja och nästa gång kysstes vi så att imman slog ut på hennes glasögon.
Du är inte som andra flickor, sa jag till Sue.
Det var faktiskt något speciellt med Sue. Hon var inte den där typen som åkte på herr-racercykel i adidaströja utan ärmar och shorts med ränder på och det blekta håret flätat i en hård piska längs huvudsvålen. Nej Sue var inte sån, hennes hår var av det kalabriska blod hon ärvt efter sin mamma och i hennes klädsel fanns det aldrig det minsta spår av mode eller trender.
Inte heller var Sue en sån som gick i stövlar och fjällrävsanorak och hade håret löst hängande för alla vindar och som alltid log under runda brillor med ett barn på ryggen och ett i handen och alltid orkade vara snäll mot alla. Nej Sue var minsann inte sån; Sue orkade aldrig någonting, hon låtsades aldrig nånting; det hon kände visade hon.
Inte heller gick Sue i slamsiga klänningar och sjalar i lager kring halsen och tygskor och duk på huvudet med knut i nacken för Sue brydde sig aldrig om hur hon såg ut och ägde aldrig en så stor garderob att hennes utseende kunde ha fått nån viss prägel.
Nej Sue var inget av det utan litet av allt fast vad kunde jag aldrig riktigt bestämma.