Hotell för levande

TILDA, PUOLUSVUORI I AUGUSTI

Kukka-Maaria lärde sig arbetet på en vecka. Sedan behövde hon inte vara rädd för att göra fel, det var helt enkelt omöjllgt. Semesterschemat var uppsatt på en stor magnettavla, och det talade om för henne att hon skulle komma att övergå till att sortera andra slags kvitton först vecka 34 i mitten av augusti. På fredagen gjorde hon på hemvägen en llten avstickare till saluhallen för att köpa dyr färskpotatis. Det var våldsam trängsel kring diskarna, och hon pressades mot kafécentrén där hon upptäckte sin hyresvärd vid det närmaste bordet. Han beskrev något med stora gester för en man och en kvinna, och sedan skrattade de alla. Kukka-Maaria stod kvar i närheten, men Kares vände sig inte om, och Kukka-Maaria tordes inte gå fram och prata. Hon gick till andra ändan av hallen, där luktade det starkt av fisk, i varje kyllåda låg de med öppna gälar, döende och döda, ögonen röda, och hon skyndade bort från den lukten. Efter sina promenader var hon alltid svettig, eftersom hon utan att tänka på det ökade takten mot slutet. Hon ställde påsen med potatis i köket och klädde av sig för att duscha. I duschen granskade hon sina ben och sin hals och sina bröst i den stora spegeln och var glad att hon inte var sin mamma: vanför och krumbent och sned i kroppen redan flera år innan hon dog. Det kändes bra att titta på sig själv, på hur vattnet strilade nerför den friska, smärtfria kroppen. Man kunde se att ålderdomen och krämporna ännu inte hunnit ifatt henne. Bara det som man hade sett kunde man vara rädd för: en sjukdom som förvred lemmarna och en annan som tog död på livslusten med alla sina smärtor men som ändå inte gav en lust att dö. Redan innan Kukka-Maaria hade fyllt tjugo hade hon bestämt att hon själv skulle besluta när hon ville dö, om inte för annat så i varje fall för att slippa ligga andra till last. Hon torkade upp på golvet och torkade sig själv och gick spritt naken till köket får att sätta på gasen under vattenpannan. Just då växte regnbågen fram långt borta i alla sina klara fårger. Någon så stor och mångfärgad regnbåge kunde Kukka-Maaria inte minnas sig ha sett någon gång tidigare, och inte så högt upp ifrån, fast fönstret i kokvrån var litet som en lucka och hon var tvungen att stå och kisa precis intill. Det var bröllopsdans på himlen. När hon åt sill och potatis läste hon i gratistidningen om en märklig sak. Öster om Joensuu hade man i början av seklet på en holme i någon sjö hittat en koja byggd av järnstänger. Stängerna var fastkilade så stadigt i berget att det får en människa var omöjligt att rubba dem. Över stängerna hade man spänt upp tre älghudar, och när man hittade kojan berättas det att hudarna var så färska att det fortfarande droppade blod från en av dem. Över tjugo personer hade åkt och tittat på platsen samma dag fyndet gjordes. Man hade bestämt sig för att hålla vakt, två man stod hela natten gömda i buskagen vid sjöstranden beväpnade med studsare. Efter midnatt bröt ett kraftigt åskväder ut, och männen var tvungna att söka skydd längre in i skogen. På morgonen rodde de ut till holmen, men ingenting fanns kvar, varken hudar eller järnstänger eller ens spår efter dem. Det enda som fanns var stora, krökta avtryck efter något stort djur och de ledde till stranden och frän strandgyttjan direkt ut i vattnet. Efter det blev männen aldrig fria från sin rädsla; den ene begav sig genast till kyrkan, mitt under pågående gudstjänst, och blev lekmannapredikant, den andre blev av med båda benen i timmerflottningen. Kukka-Maaria funderade på historien när hon ringde till Kalervo. Utanför telefonhytten brusade trafiken så att hon fick prata högt innan hon vande sig, nästan skrika.