Sommarens mörka timmar

Där jag skall bo när jag blir pensionerad - där jag befinner mig nu, på permission från tjänstgöringen på den stora vattendelaren - blir det under högsommaren inte mörkt på natten. Dagen drar en slöja för ansiktet, ljuset avskärmas, och ett landskap som vid middagstid en klar dag ter sig nästan oändligt - med långa vägar och små hus tecknade med lysande konturer - blir litet och begränsat, och bergen och stranden, fåren på gärdena och det blänkande havet syns liksom genom en ruta av svagt fördunklande glas. Lanskapet blir en avbildning av den värld vi lever i. Det är inte mörkt, men ingenting kan urskiljas lika klart och bestämt som middagsljuset låter oss tro - middagsljuset smickrar och bedrar oss - och likväl är allt man kan se verkligt, i varje fall verkligt nog för trovisshet, och om man ens hjärta är helt kan man glädjas åt den skönhet som bor i människans mysterium - en skönhet som paradoxalt nog framträder klarare i halvljus.