Glaspärlespelet

Hesse tror ännu på de formade, de bildande krafterna i den enskilda människan. Hans roman är väl också en av de sista, där en författare tveklöst bekänner sig till en människouppfattning och kultursyn som syftar till ett ideal av harmonisk mänsklighet och meditativ fördjupning. Det ordnade kosmos är hans ideal och riktpunkt, inte det oordnade kaos, normaliteten, inte det avvikande. Han ser både i dikten, i meditationen och i musiken av Mozartskt märke krafter som kan verka i riktningen mot en harmonisk formning av människolivet. Många utopiska romaner från 1900-talet är skräckvisioner, onda framtidsdrömmar. Hesse har vågat tärningskastet att skriva en utopisk roman som inte slutar med mänsklighetens förintande eller med jordens förvandling till ett koncentrationsläger. Han har i sin roman sökt smälta samman ett arv av västerländsk tro på vetenskapens framtidsmöjligheter och gammal österländsk tro på meditationens nödvändighet.