Paradiset nästa

Den täta snöyran hade varat i fyra dagar. Man kunde nästan inte se och alla spår försvann genast. Det var som om en väldig vit kvast med ens sopat bort varje märke efter en människofot, en djurtass eller en bilring. I gåsmarsch tog sig en grupp män fram genom ett av Ormravinens pass. De snubblade och föll över varandra. Sedan flera timmar tillbaka hade de fåfängt ansträngt sina ögon för att om möjligt urskilja någonting alls nere i dalen. Nu var de trötta och frusna. Snön satt fast i stora klumpar vid deras stövlar och de tyckte att varje steg blev allt tyngre att ta. Deras svordomar hade varit så kraftlösa att de till sist upphört - det kändes inte det minsta tillfredsställande att få svära. Vinden och tröttheten kom dem att vackla medan de tyst traskade vidare. Det hade redan börjat skymma när de stannade.