Sergeantens pojke

Pojken hör vad soldathoran i sitt tält berättar för en besökare, han spionerar på läraren och hans hustru då de ligger med varandra i skogen, han strövar på badstranden, lyssnar till samtal, blir vittne till hur en underofficer tvingar en beväring att hoppa kråka. Han ser hur lekkamraten Alpo blir brutalt tuktad av sin far och hur den underliga lilla kvinna, som lever ihop med två män och har barn med dem båda, låtsasleker med en död liten dotter. Men allt som sker bland de vuxna, det komiska, det tragiska, det bisarra, smälter reflexionslöst och naturligt in i barndomen animala och rena tillvaro.
Höjdpunkten i boken är den avslutande episoden, som berättar om en utfärd till Terijoki, den finska badorten som på trettiotalet upplevde sin glanstid men som numera gått förlorad. Genom antydningar och utvikningar i de vuxna deltagarnas samtal vidgas berättelsen så att den sträcker sig utanför det lilla garnisonssamhället både i tid och rum. Det finns frihetskänsla och rymd i pojkens upplevelsevärld, och som alltid när Meri hämtar stoffet ur sin egen barndomsmiljö blir skildringen beundransvärt rörlig och frisk.

(Baksidestext, Söderströms 1971)