De vandrande stövlarna

Stövelparen hängde i en takbjälke på lagret, hade sitt tysta liv för sig själva. De var nya stövlar, livet och äventyret väntade dem, och de väntades också av krigarnas tappra och undergivna fötter. Deras svarta belåtenhet tycktes skina föraktfullt mot de begagnade stövelparen som hängde i andra bjälkar och som var utgångna och skråmade och hade förlorat sin fason. Fötterna och livet hade farit mycket illa fram med dem. Vem kunde väl veta eller tänka sig att dessa bedrövliga stövlar engång hade haft sin ungdom, att en officer hade stått i dem på en kulle och lett en strid, att en soldat hade anfallit klädd i dem under ett svårt kulregn, hade anfallit tills benen raknade ut på honom och stövlarna drogs av de styvnade fötterna för att skyla andra grova fötter… Kanske är det lyckligt också för läderstövlar att framtiden är fördold, och också det förgångna täckt av mörker…

Ur Pentti Haanpääs Nio mans stövlar (Yhdeksän miehen saappaat, 1945; översättning från finskan av Ole Torvalds, 1945)