Till Franzén

TILL FRANZÉN.

Höjde du då ren för sista gången
här en älskad röst,
du som, lärkan lik, flög bort med sången
undan storm och höst ?


Skall det land, som såg din morgons blomma,
såg din middags guld,
icke även se din afton komma
solbelyst och huld?


Glömmer du i Sveas blomsterdalar
fosterlandets skog,
och vid sångerna av näktergalar
huru vakan slog?


Sen du for från oss har redan mången
vinter setts förgå;
men fast våren kom och fågelsången,
kom ej du ändå.


Ack, i dina forna lunder drömde
natten lika ljuv,
och den minsta blommas öga gömde
samma dagg ännu:


som när fordom säll du gick på stranden
där din hemälv flöt,
tänkte visor, såg på midnattsbranden,
eller blommor bröt.


När kring samma nejd det åter våras,
och dess prakt slår ut,
vore det ej ljuvt ännu att tåras
där du sjöng förut ?


Ja, fast Ulås gamla borg föröddes,
fast du finner blott
sörjande ruiner där du föddes,
där din boning stått ;


vore ju dock kärt att gå och minnas
var det fordom var
hyddans ställe, och den sångarinnas,
som dess flaggstång bar.


Vinden gnyr i Auras lärosalar;
kom dock dit också!
Mången hugkomst där ur askan talar
till ditt bröst ändå!


Kom tillbaka till ett land, som famnar,
ack, så gärna dig!
Var som helst i våra skär du hamnar
blombeströs din stig.


Som en saknad vårdag skola tjällen
hälsa dig igen;
och vart eko, i de gråa fjällen,
som en barndomsvän.