Planetariet

I ett åtskruvat borgerligt kosmos återskapar Nathalie Sarraute [1900-1999] en värld utan nåd, en människa isolerad i sina illusioner. Samtidigt vibrerar denna franska nya romanen-klassiker av sin minutiösa detaljrikedom. Planetariet svänger och andas, som i ett enda totalt ögonblick.

I översättning av Eva Alexanderson och med förord av Stefan Jonsson.

(Modernista)
Nathalie Sarraute hör till den franska "nya romanens" förgrundsfigurer. Liksom sina kolleger Alain Robbe-Grillet och Michel Butor är Nathalie Sarraute pionjär för en ny romanform, fri från den förlegade naturalistiska romanens romaneska intriger och i stället laddad med en ny, inre realism. Nathalie Sarrautes inriktning är rent psykologisk, den sanning hon söker är den subjektiva. Närmast fortsätter hon radikalt linjen från Proust, Woolf och Joyce. Medvetet bygger hon upp bilderna av sina gestalter med smådrag, detaljer och hastiga fläckar ur ett flytande tidsförlopp.
"Planetariet" är Nathalie Sarrautes hittills märkligaste roman. Dess yttre handling är enkel. Alain, en ung fransk akademiker, och hans hustru Gisèle hoppas kunna få överta sin tant Berthes femrumsvåning. Alain hoppas att bli mottagen i en berömd författares salong. Alains och Gisèles litet outvecklade äktenskap hotas av Alains förhållande till en fyrtioårig kvinna, som mer är hans intellektuella jämlike. Gisèles mor tycker att Alain är alltför estetisk, att hennes dotter borde ha en mer hållfast man.
Innanför denna enkla ram återskapar Nathalie Sarraute med både objektivitet och satir en värld utan nåd, där varje människa är isolerad i sina illusioner. Med din långt avancerade romanteknik och sin moderna syn på människan är Nathalie Sarraute en författarinna i förgrunden. "Planetariet", hennes första bok i svensk språkdräkt, är ett värdefullt tillskott i den nya svenska översättningslitteraturen.

(baksidestext, Bonnier 1961)