Två lögnerskor

Hanna och Lyyli voro smått bekymrade.
I går hade Olga, som var deras kusin, kommit till dem för att visa sin nya vårkappa. Hon hade sagt, att alla människor, isynnerhet herrskap, iakktagit henne när hon gått sin mors ärenden i staden. Och hon påstod, att hennes kappa var så fin, att bara herrskaps- och rikemansbarn hade sådana kappor. Olga tyckte nämligen själv, att hon var lik ett herrskapsbarn. Det tyckte också kusinerna och beundrade henne för det.
Flickorna hade följt Olga till porten i går och kunde ännu tydligt se, huru lustigt hennes kjolfåll svajat nedanför kappan, där hon gick gatan fram.
- Om också vi hade vårkappor. Och så korta, att kjolen svajar fritt när vi går, sade Hanna.
- Om Gud lät mig finna sjuttiofem penni på gatan, kunde också vi köpa oss sådana kappor, sade Lyyli.
- Men Hanna påstod, att man ingenting fick för så litet. Det behövdes nog mycket mera än en mark.
- Om Gud lät mig finna etthundrafemtio mark, hade Lyyli då tänkt. Och när han gick hem hade hon sett så noga framför sig, som om hon sökt efter en nål i gräset.


Ur Teuvo Pakkalas Två lögnerskor (övers. av Nils Hagman)