Isslottet

Romanen handlar om det vaknande spelet om ett »du», den första medvetna och föräldrafria upplevelsen av en annan, en medvarelse, objektet för en helt ny vuxen känslas tillblivelse.
Det säger sig självt att det ungefär är det svåraste en skildrare kan ta itu med: som att oändligt försiktigt lösa en blommas rottrådar ur det igenfrusna. Men med Vesaas eminenta förfarenhet i sådant behöver han föga av förklarande ord: han kan mytens språk som är bilderna - dessa outtydda och ändå så talande bilder: spegeln där de båda flickorna sida vid sida kopieras över varandra i stirrandets synvilla, deras glitterlystna barnamunnar som flyter ihop... sedan flickan Unns häftiga uppmaning att kasta kläderna och leka en nakenlek som aldrig blir av. Och så rädslan och besvikelsen som skiljer dem och ännu mer binder dem vid varann.
Vesaas unika styrka är hans kompromisslösa, bildklara sätt att återberätta sin vision av Siss- och Unn-myten: två helt vanliga skolflickor, påtagliga, igenkännliga, levande sin skolvardag tätt intill den gåtfulla naturen, vars vilda förbjudna möjligheter likväl bor i dem.

(baksidestext, 1963)
Isslottet är en vacker och vemodig skildring av vänskapen mellan två flickor. Siss är ledaren bland kamraterna i skolan, allt är enkelt och självklart för henne. För Unn är allt annorlunda, hon är stark men ensam.

När de båda flickorna möts en kväll är det med nyfikenhet, respekt och sympati, och de förstår att detta möte är början på en lång vänskap. Nästa dag går Siss till skolan glad i hågen. Men Unn vill vara för sig själv med sina tankar. Där älven faller bildas på vintern mäktiga isformationer. Dit går Unn. Hon vandrar genom salar av is. Hon går vilse.

(Natur och Kultur)